Jag har slutat att blogga jättesporadiskt här och börjar blogga ganska sporadiskt här istället:
http://existensmaximum.blogspot.se
Om man mot förmodan är intresserad av att läsa gamla-gamla inlägg finns även
http://sparriskrigaren.blogg.se/
tisdag 2 september 2014
onsdag 18 juni 2014
Rise of the Planet of the Apes
Observera att det här inlägget avslöjar hela handlingen i filmen Rise of the Planet of the Apes. Om du mot förmodan inte kan gissa vad filmen handlar om, och dessutom vill se skiten. Du är härmed varnad för spoilers.
Rise of the Planet of the Apes är kanske den dummaste och sämsta film jag har sett sedan Batman: The Dark Knight Rises. Förmodligen är det ordet "rise" som gör att de båda filmerna är så outsägligt, obegripligt, oändligt dåliga. Det är den enda förklaringen jag kan hitta, och möjligen beror det på att ordet "rise" är nära ordet "risig".
Ungefär så vetenskapligt korrekt och trovärdig är den här filmen. Det kan vara så att jag bara är helt dum i huvudet, men jag förstod inte mycket av rullen. Istället för att luta mig tillbaka, njuta och ta in historien började jag ifrågasätta i stort sett allt som hände.
Låt mig återskapa hur mina tankegångar gick medan jag såg filmen:
- Någon fångar en schimpans i en djungel, den ska tydligen användas i något experiment. Dramatisk musik berättar för oss att det är trist att det är så här det går till i verkligheten. Jävla forskare.
- Några forskare börjar göra lite experiment på ett gäng schimpanser.
- En gubbe i kostym bekostar dessa experiment och han är mer än bara lite misstänksam. Typiskt gubbar i kostym.
- Filmens hjälte är övertygad om att han har hittat en jättebra metod för att göra apor smartare, typ laga deras hjärnor.
- Aha, det beror på att hans farsa har alzheimers! Det är hela drivkraften till hans forskning. OK, det kan jag köpa faktiskt.
- En apa blir jättesmart när hon utsätts för ett virus som forskaren utvecklar.
- Forskaren vill gärna gå vidare med experiment på människor eftersom hans virus är så himla bra, och försöker övertyga en styrelse om att han har forskat tillräckligt. Forskning går ju ändå rätt snabbt... biverkningar hittar man på en kvart, etc.
- Mitt under mötet ballar schimpanshonan ur och ödelägger hela labbet OCH sabbar mötet för forskaren och styrelsen!
- Mannen i kostym inser att det här är en dålig idé och stänger ner hela projektet. Forskaren blir besviken.
- Den galna aphonan visade sig bara försvara sitt barn eftersom hon var gravid. Alla apor utom den nyfödda apungen avlivas. Forskaren tar med sig apungen hem.
Nu börjar det riktigt korkade i filmen.
- Forskaren uppfostrar apan som sin egen son, fan va gulligt. Apan har söta ansiktsdrag och springer runt som en virvelvind, och det är inte svårt att förväxla detta med en Disney-film.
- En dag rymmer schimpansen och attackerar en granne. Grannen blir lite lack, men han ringer lyckligtvis inte polisen eller så. Vem skulle göra det om man blev attackerad av en VILD APA i kvarteret? Forskaren försäkrar honom om att apan bara ville leka lite.
- Dessvärre fick apan ett sår, så forskaren åker med apan till någon slags djurpark. Där plåstras apan om av en snygg tjej som tydligen är veterinär eller något. Vem hon är, hur forskaren kom i kontakt med henne eller varför hon inte reagerar på att apan har byxor och tröja på sig, framgår inte.
- Forskaren lyckas med hjälp av apans charm bjuda ut tjejen på en dejt, och de inleder naturligtvis ett förhållande.
- Vi spolar fem år framåt i tiden, och apan har blivit ganska stor! Forskaren, hans veterinärflickvän samt apan brukar åka till en skog för att apan ska få springa av sig lite. Apan är skitsmart, för övrigt.
- Forskarens pappa har nu jättemycket alzheimers och mår inte bra, och forskaren injicerar honom därför med det relativt oprövade viruset, och hans hjärna lagas omgående och pappan blir normal igen. Förresten, det här kanske inträffade tidigare, men det är skitsamma.
- Forskaren berättar för apan samt sin flickvän om sin forskning, och avslöjar varför apan är så himla smart. Tydligen har varken den smarta apan eller veterinärtjejen en enda gång under FEM ÅR frågat sig varför apan är lika smart som en människa. Allvarligt, fundera på detta?
- Apan får en identitetskris och ballar än en gång ur och attackerar samma granne som tidigare. Den här gången ringer grannen polisen. Jag antar att han tyckte att det var dags nu, efter fem års tid med en apa som granne. Han kanske tänkte att, okej, så länge apan sköter sig är det lugnt.. men om han attackerar mig - då är det dags att handla!
- Apan döms till någon form av apfängelse. Det här förstår jag inte, vad är det för ställe han kommer till? Är det en djurpark? Är det ett behandlingshem för dumma apor? Hur som helst drivs stället av en gubbe och hans son. Sonen spelas av Draco Malfoy, och man förstår direkt att han ska vara ett riktigt rövhål. Hur gubben hade tänkt att han skulle klara av att sköta apfängelset med hjälp av endast en person framgår inte. Men det är väl så det brukar gå till i verkligheten, bäst att inte ifrågasätta.
- Gubbens son är självklart en psykopatisk djurplågare som tar varje chans han får till att jävlas med aporna han sköter om. Hur han kunde få jobbet samt vilken kompetens han har inom apvård framgår inte, men det kanske räckte med att han var son till gubben som driver stället för att han skulle anses lämplig för uppgiften.
Alltså, nu har det gått ca 35 minuter av filmen och jag har redan behövt ifrågasätta någonting varje minut. Det är helt orimligt att skriva ett så ologiskt och korkat manus! Jag kan inte ens föreställa mig hur många timmar det har gått åt till motion capture och att animera alla aporna i filmen, men om man bara hade tagit kanske 8 timmar av denna tid så hade vem som helst kunnat skriva ett mer gediget manus.
Lägg sedan till att aporna rör sig väldigt onaturligt och svingar sig runt och härjar, allt för att skapa mycket liv och action.
- Plötsligt berättar forskaren för gubben i kostym (minns ni honom?) att han har provat viruset på sin pappa, och gubben blir genast eld och lågor. Utan några vidare funderingar drar han igång forskningsprojektet igen för han inser att det kan generera stora summor pengar. Trots att forskaren, vis av erfarenhet, påpekar att man kanske borde göra fler kliniska tester. Kostymmannen bryr sig inte för han ser bara dollartecken! Varför han nu plötsligt är jättepositiv till projektet som han för fem år sedan skrotade på fem sekunder framgår inte riktigt.
- Allt går åt helvete och aporna rymmer/gör uppror/etc.
Nu är det tydligt att hela filmen är en ursäkt för att få låta jättemånga animerade apor löpa amok i staden. Det är otroligt hur många apor det här apgänget lyckas mobilisera i bara en stad, och alla är jättesura. Jag köper att aporna skulle göra uppror om de plötsligt blev smarta, men jag förstår inte hur de lika plötsligt kan ha förvandlats till krigare, med en väldigt duktig och taktisk ledare. Intelligens är en sak, men träning och erfarenhet är nog också ganska viktigt om man ska kriga inbillar jag mig. Inte kan väl mängder av kunskap bara ha läckt in i aphjärnorna samtidigt som deras intellektuella kapacitet ökade? Eller?
Spiken i kistan blir när den här efterblivna filmen refererar till 1968 års mästerverk med Charlton Heston, filmens förlaga, Apornas Planet. Vid ett tillfälle sitter någon och tittar på filmen på TV, och senare i filmen skriker Draco Malfoy helt omotiverat "It's a madhouse!", och de kunde självklart inte låta bli repliken "Get your stinking paws off me, you damn dirty ape!" heller.
Det är kanske då som filmen är som mest patetisk, och det blir så smärtsamt tydligt vilket vidrigt slag i ansiktet är på alla bra, goda filmer.
Rise of the Planet of the Apes är kanske den dummaste och sämsta film jag har sett sedan Batman: The Dark Knight Rises. Förmodligen är det ordet "rise" som gör att de båda filmerna är så outsägligt, obegripligt, oändligt dåliga. Det är den enda förklaringen jag kan hitta, och möjligen beror det på att ordet "rise" är nära ordet "risig".
Ungefär så vetenskapligt korrekt och trovärdig är den här filmen. Det kan vara så att jag bara är helt dum i huvudet, men jag förstod inte mycket av rullen. Istället för att luta mig tillbaka, njuta och ta in historien började jag ifrågasätta i stort sett allt som hände.
Låt mig återskapa hur mina tankegångar gick medan jag såg filmen:
- Någon fångar en schimpans i en djungel, den ska tydligen användas i något experiment. Dramatisk musik berättar för oss att det är trist att det är så här det går till i verkligheten. Jävla forskare.
- Några forskare börjar göra lite experiment på ett gäng schimpanser.
- En gubbe i kostym bekostar dessa experiment och han är mer än bara lite misstänksam. Typiskt gubbar i kostym.
- Filmens hjälte är övertygad om att han har hittat en jättebra metod för att göra apor smartare, typ laga deras hjärnor.
- Aha, det beror på att hans farsa har alzheimers! Det är hela drivkraften till hans forskning. OK, det kan jag köpa faktiskt.
- En apa blir jättesmart när hon utsätts för ett virus som forskaren utvecklar.
- Forskaren vill gärna gå vidare med experiment på människor eftersom hans virus är så himla bra, och försöker övertyga en styrelse om att han har forskat tillräckligt. Forskning går ju ändå rätt snabbt... biverkningar hittar man på en kvart, etc.
- Mitt under mötet ballar schimpanshonan ur och ödelägger hela labbet OCH sabbar mötet för forskaren och styrelsen!
- Mannen i kostym inser att det här är en dålig idé och stänger ner hela projektet. Forskaren blir besviken.
- Den galna aphonan visade sig bara försvara sitt barn eftersom hon var gravid. Alla apor utom den nyfödda apungen avlivas. Forskaren tar med sig apungen hem.
Nu börjar det riktigt korkade i filmen.
- Forskaren uppfostrar apan som sin egen son, fan va gulligt. Apan har söta ansiktsdrag och springer runt som en virvelvind, och det är inte svårt att förväxla detta med en Disney-film.
- En dag rymmer schimpansen och attackerar en granne. Grannen blir lite lack, men han ringer lyckligtvis inte polisen eller så. Vem skulle göra det om man blev attackerad av en VILD APA i kvarteret? Forskaren försäkrar honom om att apan bara ville leka lite.
- Dessvärre fick apan ett sår, så forskaren åker med apan till någon slags djurpark. Där plåstras apan om av en snygg tjej som tydligen är veterinär eller något. Vem hon är, hur forskaren kom i kontakt med henne eller varför hon inte reagerar på att apan har byxor och tröja på sig, framgår inte.
- Forskaren lyckas med hjälp av apans charm bjuda ut tjejen på en dejt, och de inleder naturligtvis ett förhållande.
- Vi spolar fem år framåt i tiden, och apan har blivit ganska stor! Forskaren, hans veterinärflickvän samt apan brukar åka till en skog för att apan ska få springa av sig lite. Apan är skitsmart, för övrigt.
- Forskarens pappa har nu jättemycket alzheimers och mår inte bra, och forskaren injicerar honom därför med det relativt oprövade viruset, och hans hjärna lagas omgående och pappan blir normal igen. Förresten, det här kanske inträffade tidigare, men det är skitsamma.
- Forskaren berättar för apan samt sin flickvän om sin forskning, och avslöjar varför apan är så himla smart. Tydligen har varken den smarta apan eller veterinärtjejen en enda gång under FEM ÅR frågat sig varför apan är lika smart som en människa. Allvarligt, fundera på detta?
- Apan får en identitetskris och ballar än en gång ur och attackerar samma granne som tidigare. Den här gången ringer grannen polisen. Jag antar att han tyckte att det var dags nu, efter fem års tid med en apa som granne. Han kanske tänkte att, okej, så länge apan sköter sig är det lugnt.. men om han attackerar mig - då är det dags att handla!
- Apan döms till någon form av apfängelse. Det här förstår jag inte, vad är det för ställe han kommer till? Är det en djurpark? Är det ett behandlingshem för dumma apor? Hur som helst drivs stället av en gubbe och hans son. Sonen spelas av Draco Malfoy, och man förstår direkt att han ska vara ett riktigt rövhål. Hur gubben hade tänkt att han skulle klara av att sköta apfängelset med hjälp av endast en person framgår inte. Men det är väl så det brukar gå till i verkligheten, bäst att inte ifrågasätta.
- Gubbens son är självklart en psykopatisk djurplågare som tar varje chans han får till att jävlas med aporna han sköter om. Hur han kunde få jobbet samt vilken kompetens han har inom apvård framgår inte, men det kanske räckte med att han var son till gubben som driver stället för att han skulle anses lämplig för uppgiften.
Alltså, nu har det gått ca 35 minuter av filmen och jag har redan behövt ifrågasätta någonting varje minut. Det är helt orimligt att skriva ett så ologiskt och korkat manus! Jag kan inte ens föreställa mig hur många timmar det har gått åt till motion capture och att animera alla aporna i filmen, men om man bara hade tagit kanske 8 timmar av denna tid så hade vem som helst kunnat skriva ett mer gediget manus.
Lägg sedan till att aporna rör sig väldigt onaturligt och svingar sig runt och härjar, allt för att skapa mycket liv och action.
- Plötsligt berättar forskaren för gubben i kostym (minns ni honom?) att han har provat viruset på sin pappa, och gubben blir genast eld och lågor. Utan några vidare funderingar drar han igång forskningsprojektet igen för han inser att det kan generera stora summor pengar. Trots att forskaren, vis av erfarenhet, påpekar att man kanske borde göra fler kliniska tester. Kostymmannen bryr sig inte för han ser bara dollartecken! Varför han nu plötsligt är jättepositiv till projektet som han för fem år sedan skrotade på fem sekunder framgår inte riktigt.
- Allt går åt helvete och aporna rymmer/gör uppror/etc.
Nu är det tydligt att hela filmen är en ursäkt för att få låta jättemånga animerade apor löpa amok i staden. Det är otroligt hur många apor det här apgänget lyckas mobilisera i bara en stad, och alla är jättesura. Jag köper att aporna skulle göra uppror om de plötsligt blev smarta, men jag förstår inte hur de lika plötsligt kan ha förvandlats till krigare, med en väldigt duktig och taktisk ledare. Intelligens är en sak, men träning och erfarenhet är nog också ganska viktigt om man ska kriga inbillar jag mig. Inte kan väl mängder av kunskap bara ha läckt in i aphjärnorna samtidigt som deras intellektuella kapacitet ökade? Eller?
Spiken i kistan blir när den här efterblivna filmen refererar till 1968 års mästerverk med Charlton Heston, filmens förlaga, Apornas Planet. Vid ett tillfälle sitter någon och tittar på filmen på TV, och senare i filmen skriker Draco Malfoy helt omotiverat "It's a madhouse!", och de kunde självklart inte låta bli repliken "Get your stinking paws off me, you damn dirty ape!" heller.
Det är kanske då som filmen är som mest patetisk, och det blir så smärtsamt tydligt vilket vidrigt slag i ansiktet är på alla bra, goda filmer.
tisdag 20 maj 2014
Kokoskolakaka
Kokoskolakaka
Botten
100 gram sötmandel, fint mixad2 äggvitor
1,5 dl strösocker
Kolafyllning
2 burkar kondenserad mjölk
150 gr kokosflingor (eller efter smak)
Choklad
200 gr choklad efter smak, t ex Fazer mjölkchoklad
Förfarande
- Vispa äggvitorna till hårt skum, tillsätt strösockret och vispa ytterligare en stund. Tillsätt mandeln.
- Lägg ytterkanten av en springform på en plåt klädd med bakplåtspapper
- Häll marängsmeten i formen och bred ut den till ett jämnt lager
- Grädda i 175 °C i mitten av ugnen i ca 25 minuter, eller tills den är torr och färdig
- Häll den kondenserade mjölken i en kastrull, helst en teflonbelagd.
- Koka mjölken försiktigt på ganska låg värme och rör om nästan hela tiden med en plastvisp så att mjölken inte bränner fast i botten eller får en ojämn karamellisering
- Håll koll på mjölkens färg och konsistens. Den ska reducera en hel del, tills den blir lagom tjock.
- Rör i kokosen och blanda ut den i kolan. Häll kolasmeten ovanpå botten men låt springformen sitta kvar. Bred ut smeten till ett jämnt och fint lager.
- Smält chokladen i en skål över ett vattenbad. Häll chokladen över kakan och bred ut den.
- Låt kakan svalna, ställ den sedan i kylskåpet tills chokladen har stelnat ordentligt
torsdag 7 februari 2013
Mat och andra grejer man kan äta
Jag har den senaste tiden kommit till insikt angående vissa saker. Det får vara nog för min del med billigt skitkött. Okej, jag har redan dragit ner väldigt mycket på sånt de senaste månaderna, men jag har inte gjort så mycket åt min kycklingkonsumtion. Jag gillar kyckling väldigt mycket, men inte till vilket pris som helst.
Alla vet hur djur behandlas i köttindustrin men de flesta blundar för det eller bry sig bara inte, vilket även har gällt mig. Jag har dock inga ambitioner att bli vegeterian, och inget intresse av det heller, även om jag numera äter mestadels vegetariskt. Det blir lätt så när man har en partner som är veg.
Så, jag känner att det minsta jag kan göra är att i största möjliga mån enbart köpa KRAV-märkt kött om jag nu ska käka det. Tydligen finns det bara en enda KRAV-märkt kyckling i Sverige och det är den från Bosarp:
http://www.bosarpkyckling.se/
Jag har inte provat den än, men det ska bli väldigt spännande. Om inte hönsen kan få leva ett okej liv och promenera lite fritt, och om inte grisarna har rätt att rulla runt i leran och böka som svin får det fan vara. Däremot ser jag inget fel i själva principen att föda upp djuren för slakt, och så var det med den saken.
Så, det var bara en introduktion till min historia om vad som hände mig idag! Jag gick in på Ica i Liljeholmen för att handla lite. När jag kom till mejeriavdelningen tänkte jag att det kanske vore värt att köpa KRAV-märkt mjölk också, så jag fingrade lite försynt på ett paket mjölk av märket Hjordnära.
Plötsligt ser jag i ögonvrån hur någon pratar med mig och jag blir spontant lite irriterad, så jag vänder mig om och tar av mig hörlurarna. Där står en glad gubbe som berättar att han är mjölkbonde.
"Det där är mjölk från min gård!" sa gubben och log. Jag smälte direkt och kände att, okej, det här är uppenbarligen rätt mjölk. Det visade sig att han körde en liten provsmakning och demonstration av hans produkter den dagen, så vi pratade lite om hans gård.
Han berättade att mjölken får färdas mycket kortare sträckor än vanlig mjölk vilket påverkar fettmolekylerna and what not, och att deras gräddfil tillverkas på samma sätt som man gjorde filbunke förr. Sen ursäktade han sig lite för att han hade pratat så länge, men det var jag ju bara tacksam för. Så tacksam att jag köpte ett paket yoghurt av samma märke!
Som pricken över i fick jag två rabattkuponger av gubben så det blev ändå ganska billigt. Glad i hågen spatserade jag vidare in i butiken tills jag kom till köttavdelningen. Jag hade inga planer på att köpa kött, men en disk med provsmakning fångade mitt intresse.
Där stod en kvinna som representerade Nibble Gårdsgris och jag petade glatt i mig en liten bit fläskkarré. Som på beställning hade hon även broschyrer om gården och verksamheten och vi pratade en liten stund om varumärket.
Det var helt perfekt, och även om jag inte har kollat upp Nibble än så kändes det väldigt trevligt att se att det finns många alternativ på mitt lokala Ica, med en hel del KRAV-märkt och förhoppningsvis, relativt "schysst" kött. Så över huvud taget var det ett väldigt upplyftande besök som gjorde mig väldigt intresserad och peppad.
Snacka om att direkt marknadsföring funkar ibland. Häpp!
Alla vet hur djur behandlas i köttindustrin men de flesta blundar för det eller bry sig bara inte, vilket även har gällt mig. Jag har dock inga ambitioner att bli vegeterian, och inget intresse av det heller, även om jag numera äter mestadels vegetariskt. Det blir lätt så när man har en partner som är veg.
Så, jag känner att det minsta jag kan göra är att i största möjliga mån enbart köpa KRAV-märkt kött om jag nu ska käka det. Tydligen finns det bara en enda KRAV-märkt kyckling i Sverige och det är den från Bosarp:
http://www.bosarpkyckling.se/
Jag har inte provat den än, men det ska bli väldigt spännande. Om inte hönsen kan få leva ett okej liv och promenera lite fritt, och om inte grisarna har rätt att rulla runt i leran och böka som svin får det fan vara. Däremot ser jag inget fel i själva principen att föda upp djuren för slakt, och så var det med den saken.
Så, det var bara en introduktion till min historia om vad som hände mig idag! Jag gick in på Ica i Liljeholmen för att handla lite. När jag kom till mejeriavdelningen tänkte jag att det kanske vore värt att köpa KRAV-märkt mjölk också, så jag fingrade lite försynt på ett paket mjölk av märket Hjordnära.
Plötsligt ser jag i ögonvrån hur någon pratar med mig och jag blir spontant lite irriterad, så jag vänder mig om och tar av mig hörlurarna. Där står en glad gubbe som berättar att han är mjölkbonde.
"Det där är mjölk från min gård!" sa gubben och log. Jag smälte direkt och kände att, okej, det här är uppenbarligen rätt mjölk. Det visade sig att han körde en liten provsmakning och demonstration av hans produkter den dagen, så vi pratade lite om hans gård.
Han berättade att mjölken får färdas mycket kortare sträckor än vanlig mjölk vilket påverkar fettmolekylerna and what not, och att deras gräddfil tillverkas på samma sätt som man gjorde filbunke förr. Sen ursäktade han sig lite för att han hade pratat så länge, men det var jag ju bara tacksam för. Så tacksam att jag köpte ett paket yoghurt av samma märke!
Som pricken över i fick jag två rabattkuponger av gubben så det blev ändå ganska billigt. Glad i hågen spatserade jag vidare in i butiken tills jag kom till köttavdelningen. Jag hade inga planer på att köpa kött, men en disk med provsmakning fångade mitt intresse.
Där stod en kvinna som representerade Nibble Gårdsgris och jag petade glatt i mig en liten bit fläskkarré. Som på beställning hade hon även broschyrer om gården och verksamheten och vi pratade en liten stund om varumärket.
Det var helt perfekt, och även om jag inte har kollat upp Nibble än så kändes det väldigt trevligt att se att det finns många alternativ på mitt lokala Ica, med en hel del KRAV-märkt och förhoppningsvis, relativt "schysst" kött. Så över huvud taget var det ett väldigt upplyftande besök som gjorde mig väldigt intresserad och peppad.
Snacka om att direkt marknadsföring funkar ibland. Häpp!
onsdag 6 februari 2013
Django
OK, det är dags för en liten jämförelse mellan Tarantinos nya film Django Unchained och filmen Django från 1966. Jag såg Django Unchained på bio och jag var inte imponerad. Det kanske är så att filmen hade någon djup mening och var fylld av liknelser eller metaforer som jag missade, och låt gå då, då är jag väl bara korkad.
Antingen det, eller så var filmen bara inte särskilt bra. Ett tredje alternativ kan vara att jag har usel smak. Nåväl, jag tyckte att filmen började intressant och byggde upp en bra stämning, men lyckades aldrig leverera. När jag ser en film sitter jag alltid och tänker mycket, och försöker ställa in mig i rätt läge.
Hur är det tänkt att jag ska reagera? Vad ska jag känna? Ska jag känna någonting alls? Ska filmen vara rolig? Ska filmen vara chockerande? Tänkvärd? Otäck? Spännande? Intressant? Ska den skildra verkligheten och kännas genuin och trovärdig?
Tills jag har fått grepp om filmen är det vad jag sitter och tänker på, och när jag såg Django Unchained kom jag aldrig fram till någonting alls. Det är ett mycket dåligt tecken, och det gjorde att hela filmen kändes totalt meningslös.
Var tanken att chocka tittaren genom att visa hur fruktansvärt och vidrigt slaveriet i USA var under den här tiden? Det visste jag redan, och framför allt behöver jag inte en film på närmare tre timmar för att berätta det för mig, med en massa vaddering i form av långa monologer.
Några gånger skrattade man, några gånger vred man sig, men det var inte mer än så. Tre timmars "meh", var min upplevelse. Var hela filmen bara tänkt att vara en hyllning till gamla spagettiwesternfilmer och blaxploitation från 60- och 70-talet? I så fall var det inte särskilt lyckat utan bara långtråkigt.
Filmen hade tjänat på att vara minst en timme kortare och ha högre tempo, och om den dessutom hade haft en mer utpräglad 70-talskänsla hade den nog varit en väldigt "skön rulle", i stil med Machete eller Planet Terror, om det nu var exploitationkänslan som var poängen.
Ser ni ett mönster i det jag skriver? Jag KAN verkligen inte få något grepp om filmen. Stundtals förekom några obehagliga och våldsamma scener, men filmen var absolut ingen orgie i våld och gore, om nu det var poängen.
Dessutom tycker jag att filmen hade samma problem som Inglorious Basterds, och det är att Tarantino hittar billiga måltavlor. I Inglorious Basterds dödades nazister till höger och vänster eftersom alla hatar nazister. Då blir de enkla måltavlor för publikens hat och det känns rättfärdigat att de dör på brutala sätt.
Samma sak i Django Unchained, men nu gällde det rasister och slavhandlare. Var meningen med filmen att vi som tittare skulle bygga upp ett hat mot rasisterna för att sedan frossa i att de blir skjutna och sprängda i bitar? Det känns lika billigt som när man använder terrorister som måltavlor i actionfilmer för att berättiga dödandet.
Kanske hade inte filmen något särskilt djupt budskap eller syfte alls, utan skulle bara vara en underhållande rulle. Då var den ett totalt misslyckande, eftersom storyn var på tok för tunn för att kännas särskilt underhållande i TRE TIMMAR. Det ska få saker som rättfärdigar en så lång film, och en av de sakerna är inte en tunn och ointressant story med långa monologer. Leonardo DiCaprios pinsamma överspel hjälper inte heller till.
Förvirrat och meningslöst, och jag tycker att ett rättvist betyg till Django Unchained kan vara 2/5. Då hade jag oerhört mycket större behållning av att se Django från 1966, som har inspirerat Tarantino. Storyn är mycket simpel:
En man drar omkring på en likkista (tufft) och räddar en ung kvinna som har blivit tillfångatagen av ett gäng. Gänget leds av en taskig major som dessutom bär ansvaret för Djangos frus död sedan tidigare, och Django tar med kvinnan till en by där han gör en deal med några mexikaner som av en händelse krigar mot majoren och hans gäng.
Filmen tar upp enkla och klassiska teman som hämnd och kärlek, men även människans hänsynslöshet, barbari och rasism. Den är mycket brutal och har en väldigt härlig känsla genom hela filmen. Då kan man enkelt se vad som inspirerade Tarantino eftersom det är genomgående teman även i Django Unchained, även om den senare filmen är oändligt mycket sämre och mer ointressant.
Django är rakt på sak och det känns helt omotiverat att göra en ny film med ett liknande tema. Särskilt om den filmen är, som sagt, tre timmar lång. Django Unchained tillför inte någonting. Att det bästa i Django Unchained är att man har återanvänt temasången från Django säger det mesta:
http://www.youtube.com/watch?v=4_OiUURbYlQ
måndag 17 december 2012
Prometheus
Tja, den var ju inte i närheten av lika dålig som Batman, åtminstone. Jag hade faktiskt väntat mig att bli arg och provocerad, men det blev jag inte - mest uttråkad. Det förekommer mindre spoilers, så om du inte har sett filmen och tänker göra det - läs inte mer.
Kort om handlingen: den var ointressant, medioker och ganska spretig, och försökte vara mer invecklad än den klarade av. Jag kan tycka att en film som är såpass ambitiös att den försöker presentera alternativ till all världens religioner OCH evolutionsläran borde nysta lite mer i just dessa ämnen och inte bara vifta förbi dem i tre repliker. Är tanken att vi bara ska sitta och köpa det här, nicka och säga "aha, aha"?
Utöver det var filmen två timmar lång, men jag lyckades ändå inte utveckla någon relation till någon karaktär, utom möjligen David, Fassbenders karaktär. Jag var för övrigt tvungen att googla för att kolla upp vad han hette i filmen eftersom jag inte mindes namnet på en enda karaktär tio minuter efter att jag har tittat klart. Om det inte är ett dåligt betyg för hur minnesvärda karaktärerna är så vet jag inte vad som är det.
Fassbender är ofta enastående skicklig och även i Prometheus gjorde han en minnesvärd roll. Det är också det enda positiva jag tänker säga om filmen. Alla övriga karaktärer är förglömliga och slätstrukna, i stort sett blanka papper. Jag skiter fullständigt i om någon dör, om någon blir impregnerad med en rymd-ål eller om en hjältemodig kapten kraschar rakt in i ett taskigt rymdskepp tillsammans med några i besättningen - om jag inte har fått lära känna de här människorna.
Visst, Noomi Rapaces karaktär, vad fan hon nu kan ha hetat, fick vi lära känna någorlunda. Vi fick t ex veta att hon har en kille som hon gillar och att hon inte kan bli gravid - vilket hon tycker är rätt osoft. Hennes tårar och den smäktande musiken gör att vi på fem sekunder får lära oss allt vi behöver för att känna medlidande och bry oss. Synd bara att hon är en sådan gräsligt usel skådespelerska, så det är svårt att ta någonting hon gör på allvar. Den enda karaktären med någon som helst karaktärsutveckling i filmen avskydde jag alltså.
Vad var det som gjorde att ingen insåg hur mycket sämre filmen skulle bli av hennes prestation? Jag kunde räkna ut det så fort jag läste hennes namn t ex.
För mig handlar film om att jag ska börja bry mig. Bry mig om handlingen, om hur det ska gå, vad karaktärerna har för sig och hur det utvecklar sig för dem. Om jag inte lär känna karaktärerna i filmen eller upplever dem som minnesvärda så finns det inte mycket kvar att hämta.
En spännande, tänkvärd och engagerande story? Häftiga monster? Dödsscener?
Tja, några dödsscener fanns det ju. Dessvärre kände jag att de flesta som dog förtjänade det, eftersom de hade utsatt sig för onödig fara och handlat ovanligt korkat och oförsiktigt. Varför skulle man ens skicka såna totalt efterblivna nollor på ett viktigt uppdrag? Borde inte framtidens forskare vara mycket smartare än dagens forskare, i stället för douchebags? Nästan varje beslut som tas i filmen går att ifrågasätta, inte minst varför man skulle gå vilse och sedan säga typ "hello little fellow!" till den första främmande organismen man träffar på en främmande planet. Särskilt en planet där man vet att det har förekommit en hel del dödande. Precis efter att man har oroat sig för typ, främmande organismer som ger utslag på någon jävla radar.
Det är när huvudet fylls av sådana funderingar i stället för att jag lutar mig tillbaka och häpnar över allt häftigt i en film som jag tappar intresset. Men visst, jämfört med Batman: The Dark Knight Rises, så var Prometheus ett fantastiskt mästerverk utan en enda död sekund, intelligent, engagerande och välgjord.
Kort om handlingen: den var ointressant, medioker och ganska spretig, och försökte vara mer invecklad än den klarade av. Jag kan tycka att en film som är såpass ambitiös att den försöker presentera alternativ till all världens religioner OCH evolutionsläran borde nysta lite mer i just dessa ämnen och inte bara vifta förbi dem i tre repliker. Är tanken att vi bara ska sitta och köpa det här, nicka och säga "aha, aha"?
Utöver det var filmen två timmar lång, men jag lyckades ändå inte utveckla någon relation till någon karaktär, utom möjligen David, Fassbenders karaktär. Jag var för övrigt tvungen att googla för att kolla upp vad han hette i filmen eftersom jag inte mindes namnet på en enda karaktär tio minuter efter att jag har tittat klart. Om det inte är ett dåligt betyg för hur minnesvärda karaktärerna är så vet jag inte vad som är det.
Fassbender är ofta enastående skicklig och även i Prometheus gjorde han en minnesvärd roll. Det är också det enda positiva jag tänker säga om filmen. Alla övriga karaktärer är förglömliga och slätstrukna, i stort sett blanka papper. Jag skiter fullständigt i om någon dör, om någon blir impregnerad med en rymd-ål eller om en hjältemodig kapten kraschar rakt in i ett taskigt rymdskepp tillsammans med några i besättningen - om jag inte har fått lära känna de här människorna.
Visst, Noomi Rapaces karaktär, vad fan hon nu kan ha hetat, fick vi lära känna någorlunda. Vi fick t ex veta att hon har en kille som hon gillar och att hon inte kan bli gravid - vilket hon tycker är rätt osoft. Hennes tårar och den smäktande musiken gör att vi på fem sekunder får lära oss allt vi behöver för att känna medlidande och bry oss. Synd bara att hon är en sådan gräsligt usel skådespelerska, så det är svårt att ta någonting hon gör på allvar. Den enda karaktären med någon som helst karaktärsutveckling i filmen avskydde jag alltså.
Vad var det som gjorde att ingen insåg hur mycket sämre filmen skulle bli av hennes prestation? Jag kunde räkna ut det så fort jag läste hennes namn t ex.
För mig handlar film om att jag ska börja bry mig. Bry mig om handlingen, om hur det ska gå, vad karaktärerna har för sig och hur det utvecklar sig för dem. Om jag inte lär känna karaktärerna i filmen eller upplever dem som minnesvärda så finns det inte mycket kvar att hämta.
En spännande, tänkvärd och engagerande story? Häftiga monster? Dödsscener?
Tja, några dödsscener fanns det ju. Dessvärre kände jag att de flesta som dog förtjänade det, eftersom de hade utsatt sig för onödig fara och handlat ovanligt korkat och oförsiktigt. Varför skulle man ens skicka såna totalt efterblivna nollor på ett viktigt uppdrag? Borde inte framtidens forskare vara mycket smartare än dagens forskare, i stället för douchebags? Nästan varje beslut som tas i filmen går att ifrågasätta, inte minst varför man skulle gå vilse och sedan säga typ "hello little fellow!" till den första främmande organismen man träffar på en främmande planet. Särskilt en planet där man vet att det har förekommit en hel del dödande. Precis efter att man har oroat sig för typ, främmande organismer som ger utslag på någon jävla radar.
Det är när huvudet fylls av sådana funderingar i stället för att jag lutar mig tillbaka och häpnar över allt häftigt i en film som jag tappar intresset. Men visst, jämfört med Batman: The Dark Knight Rises, så var Prometheus ett fantastiskt mästerverk utan en enda död sekund, intelligent, engagerande och välgjord.
söndag 25 november 2012
The Dark Knight Rises
Nästan perfekt i sin uselhet. Jag hade tänkt skriva långt och ingående men det går faktiskt inte, inte den här gången. Efter 39 minuter tog jag första pausen, efter två timmar lade jag mig och försökte ta en power nap i en halvtimme men jag var för irriterad för att kunna sova. Jag har kämpat och kämpat för att inte surfa, kolla Facebook, SMS:a och annat men det är omänskligt svårt.
Jag har inte sett något så tråkigt, oengagerande, hjärndött och provocerande värdelöst utan någon som helst behållning sen Avatar. Det finns inte en enda scen som inte går att anmärka på, inte en enda replik som inte känns klyschig, inte en enda utförd handling som inte går att ifrågasätta. Alltså, wow. Det som är mest imponerande är hur Nolan har lyckats plantera någon form av undermedvetna budskap i den här ursäkten till film, som gör att folk trodde att de faktiskt såg någonting sevärt. Jag bugar mig.
... 44 minuter kvar, sätter igång filmen. Pausar, går på muggen samt tvättar ansiktet - det är oändligt mycket mer stimulerande. Stålsätter mig, startar filmen.
Varje dialog är tonsatt för att jag ska veta vad jag ska känna, det är så jävla billigt och vidrigt och på något konstigt sätt känns filmen stressad trots att den är oändligt lång. Det blir aldrig någonsin spännande eller i närheten av engagerande, inte en enda sekund.
Jag orkade kolla i 8 minuter, sen satte jag mig här igen och började skriva, med filmen mot ryggen. Det är faktiskt mindre plågsamt att bara behöva höra och inte se. Lägger mig på sängen igen.
SPOILERS. Okej, läs inte mer då, om du hade tänkt se skiten.
Sammanfattning av filmen:
1, Batman har gått i pension och har ont i ryggen
2, Det kommer en gubbe med en mask och larvig röst
3, Bruce Wayne inser att han måste stoppa gubben
4, Det finns en tjej som heter Catwoman, hon är ganska snygg
5, Gubben i mask fifflar med lite aktier och gör Bruce Wayne utblottad
6, Gubben stänger in Bruce i ett hål i ett fjärran land
7, Bruce rymmer från hålet, medan alla fångarna hejar på
8, Bruce lyckas, trots att han är pank och inte har mer än kläderna på kroppen, på okänt sätt förflytta sig till Gotham City. Eller så missade jag bara den detaljen, det är mycket möjligt.
9, Batman blir lurad av en tjej som han tidigare har pussats med. Man ska inte lita på tjejer.
10, Catwoman visar stjärten när hon åker på någon jävla motorcykel. Vad gör hon i den här filmen ens?
11, Lite annat skit, t ex explosioner och flygplan
12, Batman kirrar biffen och dör möjligen, eller kanske inte. Fy fan vad djupt, tittaren får själv avgöra.. det är öppet för tolkning.. wow.. åh.. ah.. ooh.. iiih..
Alltså, kan någon vara snäll och berätta för mig ungefär vid vilken punkt det är tänkt att jag ska börja bry mig om något över huvud taget? Inte för att någon tvivlade, men den här filmen är det slutgiltiga beviset på att IMDB-betyg är den mest irrelevanta måttstocken på kvalitet i hela världen. Hej hej.
Jag har inte sett något så tråkigt, oengagerande, hjärndött och provocerande värdelöst utan någon som helst behållning sen Avatar. Det finns inte en enda scen som inte går att anmärka på, inte en enda replik som inte känns klyschig, inte en enda utförd handling som inte går att ifrågasätta. Alltså, wow. Det som är mest imponerande är hur Nolan har lyckats plantera någon form av undermedvetna budskap i den här ursäkten till film, som gör att folk trodde att de faktiskt såg någonting sevärt. Jag bugar mig.
... 44 minuter kvar, sätter igång filmen. Pausar, går på muggen samt tvättar ansiktet - det är oändligt mycket mer stimulerande. Stålsätter mig, startar filmen.
Varje dialog är tonsatt för att jag ska veta vad jag ska känna, det är så jävla billigt och vidrigt och på något konstigt sätt känns filmen stressad trots att den är oändligt lång. Det blir aldrig någonsin spännande eller i närheten av engagerande, inte en enda sekund.
Jag orkade kolla i 8 minuter, sen satte jag mig här igen och började skriva, med filmen mot ryggen. Det är faktiskt mindre plågsamt att bara behöva höra och inte se. Lägger mig på sängen igen.
SPOILERS. Okej, läs inte mer då, om du hade tänkt se skiten.
Sammanfattning av filmen:
1, Batman har gått i pension och har ont i ryggen
2, Det kommer en gubbe med en mask och larvig röst
3, Bruce Wayne inser att han måste stoppa gubben
4, Det finns en tjej som heter Catwoman, hon är ganska snygg
5, Gubben i mask fifflar med lite aktier och gör Bruce Wayne utblottad
6, Gubben stänger in Bruce i ett hål i ett fjärran land
7, Bruce rymmer från hålet, medan alla fångarna hejar på
8, Bruce lyckas, trots att han är pank och inte har mer än kläderna på kroppen, på okänt sätt förflytta sig till Gotham City. Eller så missade jag bara den detaljen, det är mycket möjligt.
9, Batman blir lurad av en tjej som han tidigare har pussats med. Man ska inte lita på tjejer.
10, Catwoman visar stjärten när hon åker på någon jävla motorcykel. Vad gör hon i den här filmen ens?
11, Lite annat skit, t ex explosioner och flygplan
12, Batman kirrar biffen och dör möjligen, eller kanske inte. Fy fan vad djupt, tittaren får själv avgöra.. det är öppet för tolkning.. wow.. åh.. ah.. ooh.. iiih..
Alltså, kan någon vara snäll och berätta för mig ungefär vid vilken punkt det är tänkt att jag ska börja bry mig om något över huvud taget? Inte för att någon tvivlade, men den här filmen är det slutgiltiga beviset på att IMDB-betyg är den mest irrelevanta måttstocken på kvalitet i hela världen. Hej hej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)