Tja, den var ju inte i närheten av lika dålig som Batman, åtminstone. Jag hade faktiskt väntat mig att bli arg och provocerad, men det blev jag inte - mest uttråkad. Det förekommer mindre spoilers, så om du inte har sett filmen och tänker göra det - läs inte mer.
Kort om handlingen: den var ointressant, medioker och ganska spretig, och försökte vara mer invecklad än den klarade av. Jag kan tycka att en film som är såpass ambitiös att den försöker presentera alternativ till all världens religioner OCH evolutionsläran borde nysta lite mer i just dessa ämnen och inte bara vifta förbi dem i tre repliker. Är tanken att vi bara ska sitta och köpa det här, nicka och säga "aha, aha"?
Utöver det var filmen två timmar lång, men jag lyckades ändå inte utveckla någon relation till någon karaktär, utom möjligen David, Fassbenders karaktär. Jag var för övrigt tvungen att googla för att kolla upp vad han hette i filmen eftersom jag inte mindes namnet på en enda karaktär tio minuter efter att jag har tittat klart. Om det inte är ett dåligt betyg för hur minnesvärda karaktärerna är så vet jag inte vad som är det.
Fassbender är ofta enastående skicklig och även i Prometheus gjorde han en minnesvärd roll. Det är också det enda positiva jag tänker säga om filmen. Alla övriga karaktärer är förglömliga och slätstrukna, i stort sett blanka papper. Jag skiter fullständigt i om någon dör, om någon blir impregnerad med en rymd-ål eller om en hjältemodig kapten kraschar rakt in i ett taskigt rymdskepp tillsammans med några i besättningen - om jag inte har fått lära känna de här människorna.
Visst, Noomi Rapaces karaktär, vad fan hon nu kan ha hetat, fick vi lära känna någorlunda. Vi fick t ex veta att hon har en kille som hon gillar och att hon inte kan bli gravid - vilket hon tycker är rätt osoft. Hennes tårar och den smäktande musiken gör att vi på fem sekunder får lära oss allt vi behöver för att känna medlidande och bry oss. Synd bara att hon är en sådan gräsligt usel skådespelerska, så det är svårt att ta någonting hon gör på allvar. Den enda karaktären med någon som helst karaktärsutveckling i filmen avskydde jag alltså.
Vad var det som gjorde att ingen insåg hur mycket sämre filmen skulle bli av hennes prestation? Jag kunde räkna ut det så fort jag läste hennes namn t ex.
För mig handlar film om att jag ska börja bry mig. Bry mig om handlingen, om hur det ska gå, vad karaktärerna har för sig och hur det utvecklar sig för dem. Om jag inte lär känna karaktärerna i filmen eller upplever dem som minnesvärda så finns det inte mycket kvar att hämta.
En spännande, tänkvärd och engagerande story? Häftiga monster? Dödsscener?
Tja, några dödsscener fanns det ju. Dessvärre kände jag att de flesta som dog förtjänade det, eftersom de hade utsatt sig för onödig fara och handlat ovanligt korkat och oförsiktigt. Varför skulle man ens skicka såna totalt efterblivna nollor på ett viktigt uppdrag? Borde inte framtidens forskare vara mycket smartare än dagens forskare, i stället för douchebags? Nästan varje beslut som tas i filmen går att ifrågasätta, inte minst varför man skulle gå vilse och sedan säga typ "hello little fellow!" till den första främmande organismen man träffar på en främmande planet. Särskilt en planet där man vet att det har förekommit en hel del dödande. Precis efter att man har oroat sig för typ, främmande organismer som ger utslag på någon jävla radar.
Det är när huvudet fylls av sådana funderingar i stället för att jag lutar mig tillbaka och häpnar över allt häftigt i en film som jag tappar intresset. Men visst, jämfört med Batman: The Dark Knight Rises, så var Prometheus ett fantastiskt mästerverk utan en enda död sekund, intelligent, engagerande och välgjord.
måndag 17 december 2012
söndag 25 november 2012
The Dark Knight Rises
Nästan perfekt i sin uselhet. Jag hade tänkt skriva långt och ingående men det går faktiskt inte, inte den här gången. Efter 39 minuter tog jag första pausen, efter två timmar lade jag mig och försökte ta en power nap i en halvtimme men jag var för irriterad för att kunna sova. Jag har kämpat och kämpat för att inte surfa, kolla Facebook, SMS:a och annat men det är omänskligt svårt.
Jag har inte sett något så tråkigt, oengagerande, hjärndött och provocerande värdelöst utan någon som helst behållning sen Avatar. Det finns inte en enda scen som inte går att anmärka på, inte en enda replik som inte känns klyschig, inte en enda utförd handling som inte går att ifrågasätta. Alltså, wow. Det som är mest imponerande är hur Nolan har lyckats plantera någon form av undermedvetna budskap i den här ursäkten till film, som gör att folk trodde att de faktiskt såg någonting sevärt. Jag bugar mig.
... 44 minuter kvar, sätter igång filmen. Pausar, går på muggen samt tvättar ansiktet - det är oändligt mycket mer stimulerande. Stålsätter mig, startar filmen.
Varje dialog är tonsatt för att jag ska veta vad jag ska känna, det är så jävla billigt och vidrigt och på något konstigt sätt känns filmen stressad trots att den är oändligt lång. Det blir aldrig någonsin spännande eller i närheten av engagerande, inte en enda sekund.
Jag orkade kolla i 8 minuter, sen satte jag mig här igen och började skriva, med filmen mot ryggen. Det är faktiskt mindre plågsamt att bara behöva höra och inte se. Lägger mig på sängen igen.
SPOILERS. Okej, läs inte mer då, om du hade tänkt se skiten.
Sammanfattning av filmen:
1, Batman har gått i pension och har ont i ryggen
2, Det kommer en gubbe med en mask och larvig röst
3, Bruce Wayne inser att han måste stoppa gubben
4, Det finns en tjej som heter Catwoman, hon är ganska snygg
5, Gubben i mask fifflar med lite aktier och gör Bruce Wayne utblottad
6, Gubben stänger in Bruce i ett hål i ett fjärran land
7, Bruce rymmer från hålet, medan alla fångarna hejar på
8, Bruce lyckas, trots att han är pank och inte har mer än kläderna på kroppen, på okänt sätt förflytta sig till Gotham City. Eller så missade jag bara den detaljen, det är mycket möjligt.
9, Batman blir lurad av en tjej som han tidigare har pussats med. Man ska inte lita på tjejer.
10, Catwoman visar stjärten när hon åker på någon jävla motorcykel. Vad gör hon i den här filmen ens?
11, Lite annat skit, t ex explosioner och flygplan
12, Batman kirrar biffen och dör möjligen, eller kanske inte. Fy fan vad djupt, tittaren får själv avgöra.. det är öppet för tolkning.. wow.. åh.. ah.. ooh.. iiih..
Alltså, kan någon vara snäll och berätta för mig ungefär vid vilken punkt det är tänkt att jag ska börja bry mig om något över huvud taget? Inte för att någon tvivlade, men den här filmen är det slutgiltiga beviset på att IMDB-betyg är den mest irrelevanta måttstocken på kvalitet i hela världen. Hej hej.
Jag har inte sett något så tråkigt, oengagerande, hjärndött och provocerande värdelöst utan någon som helst behållning sen Avatar. Det finns inte en enda scen som inte går att anmärka på, inte en enda replik som inte känns klyschig, inte en enda utförd handling som inte går att ifrågasätta. Alltså, wow. Det som är mest imponerande är hur Nolan har lyckats plantera någon form av undermedvetna budskap i den här ursäkten till film, som gör att folk trodde att de faktiskt såg någonting sevärt. Jag bugar mig.
... 44 minuter kvar, sätter igång filmen. Pausar, går på muggen samt tvättar ansiktet - det är oändligt mycket mer stimulerande. Stålsätter mig, startar filmen.
Varje dialog är tonsatt för att jag ska veta vad jag ska känna, det är så jävla billigt och vidrigt och på något konstigt sätt känns filmen stressad trots att den är oändligt lång. Det blir aldrig någonsin spännande eller i närheten av engagerande, inte en enda sekund.
Jag orkade kolla i 8 minuter, sen satte jag mig här igen och började skriva, med filmen mot ryggen. Det är faktiskt mindre plågsamt att bara behöva höra och inte se. Lägger mig på sängen igen.
SPOILERS. Okej, läs inte mer då, om du hade tänkt se skiten.
Sammanfattning av filmen:
1, Batman har gått i pension och har ont i ryggen
2, Det kommer en gubbe med en mask och larvig röst
3, Bruce Wayne inser att han måste stoppa gubben
4, Det finns en tjej som heter Catwoman, hon är ganska snygg
5, Gubben i mask fifflar med lite aktier och gör Bruce Wayne utblottad
6, Gubben stänger in Bruce i ett hål i ett fjärran land
7, Bruce rymmer från hålet, medan alla fångarna hejar på
8, Bruce lyckas, trots att han är pank och inte har mer än kläderna på kroppen, på okänt sätt förflytta sig till Gotham City. Eller så missade jag bara den detaljen, det är mycket möjligt.
9, Batman blir lurad av en tjej som han tidigare har pussats med. Man ska inte lita på tjejer.
10, Catwoman visar stjärten när hon åker på någon jävla motorcykel. Vad gör hon i den här filmen ens?
11, Lite annat skit, t ex explosioner och flygplan
12, Batman kirrar biffen och dör möjligen, eller kanske inte. Fy fan vad djupt, tittaren får själv avgöra.. det är öppet för tolkning.. wow.. åh.. ah.. ooh.. iiih..
Alltså, kan någon vara snäll och berätta för mig ungefär vid vilken punkt det är tänkt att jag ska börja bry mig om något över huvud taget? Inte för att någon tvivlade, men den här filmen är det slutgiltiga beviset på att IMDB-betyg är den mest irrelevanta måttstocken på kvalitet i hela världen. Hej hej.
måndag 5 november 2012
Att bygga en motorsåg
Jag funderade lite fram och tillbaka och fastnade nästan för att vara slaktare, men så började en liten idé växa i min gamla aphjärna. En av de coolaste filmkaraktärerna som existerar är Ash från Evil Dead (II i synnerhet), när han har fått sin motorsågsarm.
Alltså allvarligt, snubben förlorar handen och löser situationen genom att proppa in armen i en motorsåg som han sedan använder för att såga sönder odöda med. Det är så coolt att jag knappt vet var jag ska börja, och den där motorsågsarmen har jag läskat mig på i typ 20 år.
Samtidigt var inte idén särskilt seriös då den skulle medföra en rad problem. Jag ser inte det minsta ut som Bruce Campbell, och jag har rakat hår. Så jag skulle behöva fixa kläder, peruk OCH en motorsåg. Jag började leta runt för att se om det fanns någon leksaksmotorsåg, men det verkade ganska dött. Den varianten som fanns var liten och såg fånig ut, så det var inte aktuellt.
Då återstod bara alternativet att bygga en egen motorsåg, men den idén verkade hemskt jobbig. Åtminstone var det vad jag tyckte tills jag såg den här videon:
http://www.youtube.com/watch?v=E7xJTNYd1vg
Från början tänkte jag mig att jag skulle bygga den av hönsnät och papier-maché, men sågen i videon var oändligt mycket coolare och verkade inte orimligt svår att bygga! Dessvärre fanns inga vidare instruktioner, men jag tänkte att det nog var värt ett försök.
Jag började genast scouta efter lämpliga material. Planen var att göra kroppen av en plastdunk, t ex en juiceförpackning, och aluminiumplåt. Sedan tänkte jag göra sågbladet av plywood och en cykelkedja. Utöver det såg jag inga större hinder, bara jag kunde få tag på framför allt aluminium.
Efter lite letande fick jag till slut tips från min morbror som rekommenderade Materialbutiken! Där fanns verkligen allt möjligt, framför allt aluminium och plywood. På Ica hittade jag en lämplig mjölkdunk, varpå jag kunde skrida till verket.
I början försökte jag följa förfarandet i videon, men det blev ganska snart meningslöst, och jag började köra mer på fri hand. Det gick okej, men det var tjatigt att bygga i hemmet. Det blev mycket smutsigt och stökigt, och ganska omständligt utan typ en verkstad. Nåja, lite bilder på förfarandet:
 |
| Delad mjölkdunk |
 |
| Bockade plåten lite och anpassade till dunkens storlek |
 |
| Skräpet förvånade genom at GÅ IN i något. Som hon aldrig skulle drömma om att göra annars. |
 |
| Plywood! |
 |
| Cykelkedja. Jag vet fan inte hur många vändor det blev till Clas Ohlson |
 |
| Hittade lite färg i en verktygslåda! Det var ju kul. |
 |
| Råkade även ha svart sprayfärg. Sprayade dunken i en påse i köket. |
 |
| Hittade ett handtag till en skåplucka som jag skruvade fast. Utmärkt! |
 |
| Hittade någon gammal jävla stav som jag har av någon anledning, kapade av en lämplig bit och skruvade fast den inuti. Här ser man även hur sågbladet är fäst med vinkeljärn. |
 |
| Lite blod ba |
 |
| Färdig! Sågade av plåten eftersom jag tyckte att motorsågen blev för bred annars |
 |
| En tom burk proteinpulver från soprummet samt en del svart plast som jag köpte på Materialbutiken nitades/limmades/tejpades ihop till slut. Blev mycket bra. |
 |
| Köpte världens sämsta peruk på Buttericks, gör väl inget. |
 |
| Kläderna köpte jag på H&M. |
Det var det hela. Om någon mot förmodan skulle vara intresserad av enstaka detaljer går det bra att fråga bara, jag har struntat i att beskriva flera av stegen.
måndag 22 oktober 2012
Att rulla en tårta
För någon vecka sedan fyllde min gode vän och bandkollega Per år. Då tänkte jag som så, att det kanske vore på sin plats att baka något tårtliknande åt vederbörande. Jag fick idén just samma onsdag som födelsedagen ägde rum, och då onsdagar är bokade för repning insåg jag att jag skulle ha begränsad tid efter jobbet innan jag skulle åka iväg till replokalen.
Så, vad hinner man baka på någon timme? Svaret är naturligtvis en rulltårta. Så då började jag fundera på hur jag skulle kunna göra rulltårtan lite festligare, dagen till ära. Jag är löjligt svag för kola, så jag bestämde mig att jag skulle baka in (!) kola på ett eller annat vis.
Efter lite tankeverksamhet tog jag beslutet att jag skulle göra en chokladrulltårta med fyllning av kokoskola, likt den som finns i CoCo. Jag har tidigare gjort en slags tårta baserad på den idén och lånade erfarenheter från den gången. Jag rotade fram ett recept på rulltårta som verkade lovande, modifierade det lite, och körde sedan igång.
Rulltårta
3 ägg
1,5 dl strösocker
1 tsk bakpulver
3 msk kakao
2 tsk vaniljsocker med äkta vanilj
0,75 dl vetemjöl
Kokoskola
2 burkar kondenserad mjölk
Kokosflingor (ca en påse)
Genomförande
- Vispa ägg och socker riktigt fluffigt med en elvisp.
- Sikta i alla torra ingredienser, t ex genom en finmaskig sil.
- Vispa försiktigt ihop allt till en jämn och fin smet, gärna med ballongvisp.
- Bred ut smeten på ett bakplåtsplapper i en långpanna.
- Grädda i 5 minuter, 250 °C i mitten av ugnen.
- Strö lite socker över kakan och lägg ett bakplåtspapper över den.
- Vänd på kakan.
- Dra försiktigt loss bakplåtspappret.
Medan kakan svalnar lite är det dags att göra kokoskolan:
- Häll den kondenserade mjölken i en tillräckligt stor kastrull.
- Koka försiktigt upp mjölken, tills det bubblar lite. Rör konstant, annars bränner den lätt fast i botten.
- Sjud ganska försiktigt och rör, hela tiden. Gärna med den slickepott av silikon, som tål värmen.
- När smeten har tjocknat något, tillsätt kokosflingor.
- Fortsätt att sjuda tills kolan har fått önskad konsistens och färg.
Här kommer vi till en smaksak. Jag lät kolan vara ganska ljus då jag siktade på ungefär samma konsistens och färg som just CoCo. Vid det här laget har kolan blivit ganska fast snarare än flytande, och går att forma. Prova konsistens och smak genom att lägga en liten boll av kola i ett glas med kallt vatten. När kolan har svalnat, kläm på den och smaka.
Det går säkert att låta kolan sjuda en stund till, så att den blir mer karamelliserad, men jag ville att kolan skulle vara lätt att fördela över kakan, som var väldigt mjuk och fluffig. Det gick bra, även om lagret av kola var snudd på för tjockt. En idé är att bara använda en burk kondenserad mjölk, eller möjligen 1,5 burkar.
En annan idé jag har är att dessutom smeta ut ett lager av smält choklad på kolan i det här skedet, låta den svalna något, och sen rulla ihop tårtan. Det får bli ett projekt i framtiden.
Nå, sen rullade jag ihop tårtan och lade den i kylskåpet. Den var väldigt mjuk och behövde stelna någon timme. Sen tog jag med mig tårtan till replokalen vilket var mycket uppskattat. Bevis finns här i form av SMS:
Så, vad hinner man baka på någon timme? Svaret är naturligtvis en rulltårta. Så då började jag fundera på hur jag skulle kunna göra rulltårtan lite festligare, dagen till ära. Jag är löjligt svag för kola, så jag bestämde mig att jag skulle baka in (!) kola på ett eller annat vis.
Efter lite tankeverksamhet tog jag beslutet att jag skulle göra en chokladrulltårta med fyllning av kokoskola, likt den som finns i CoCo. Jag har tidigare gjort en slags tårta baserad på den idén och lånade erfarenheter från den gången. Jag rotade fram ett recept på rulltårta som verkade lovande, modifierade det lite, och körde sedan igång.
Rulltårta
3 ägg
1,5 dl strösocker
1 tsk bakpulver
3 msk kakao
2 tsk vaniljsocker med äkta vanilj
0,75 dl vetemjöl
Kokoskola
2 burkar kondenserad mjölk
Kokosflingor (ca en påse)
Genomförande
- Vispa ägg och socker riktigt fluffigt med en elvisp.
- Sikta i alla torra ingredienser, t ex genom en finmaskig sil.
- Vispa försiktigt ihop allt till en jämn och fin smet, gärna med ballongvisp.
- Bred ut smeten på ett bakplåtsplapper i en långpanna.
- Grädda i 5 minuter, 250 °C i mitten av ugnen.
- Strö lite socker över kakan och lägg ett bakplåtspapper över den.
- Vänd på kakan.
- Dra försiktigt loss bakplåtspappret.
Medan kakan svalnar lite är det dags att göra kokoskolan:
- Häll den kondenserade mjölken i en tillräckligt stor kastrull.
- Koka försiktigt upp mjölken, tills det bubblar lite. Rör konstant, annars bränner den lätt fast i botten.
- Sjud ganska försiktigt och rör, hela tiden. Gärna med den slickepott av silikon, som tål värmen.
- När smeten har tjocknat något, tillsätt kokosflingor.
- Fortsätt att sjuda tills kolan har fått önskad konsistens och färg.
Här kommer vi till en smaksak. Jag lät kolan vara ganska ljus då jag siktade på ungefär samma konsistens och färg som just CoCo. Vid det här laget har kolan blivit ganska fast snarare än flytande, och går att forma. Prova konsistens och smak genom att lägga en liten boll av kola i ett glas med kallt vatten. När kolan har svalnat, kläm på den och smaka.
Det går säkert att låta kolan sjuda en stund till, så att den blir mer karamelliserad, men jag ville att kolan skulle vara lätt att fördela över kakan, som var väldigt mjuk och fluffig. Det gick bra, även om lagret av kola var snudd på för tjockt. En idé är att bara använda en burk kondenserad mjölk, eller möjligen 1,5 burkar.
En annan idé jag har är att dessutom smeta ut ett lager av smält choklad på kolan i det här skedet, låta den svalna något, och sen rulla ihop tårtan. Det får bli ett projekt i framtiden.
Nå, sen rullade jag ihop tårtan och lade den i kylskåpet. Den var väldigt mjuk och behövde stelna någon timme. Sen tog jag med mig tårtan till replokalen vilket var mycket uppskattat. Bevis finns här i form av SMS:
 |
| Per upptill, Fredrik nertill |
 |
| www.tårt.rull |
onsdag 17 oktober 2012
Fyra låtar som låter lika
Jag har identifierat fyra låtar som låter ganska lika.
The Libertines – Time For Heroes
Lars Winnerbäck – Åt samma håll
Green Day – When I Come Around
http://www.youtube.com/watch?v=Z_9OGnmBTow (Introlåten till The Office US)
Tag hänsyn till olika tonarter. Jag har tänkt att jag ska försöka blogga lite mer positivt! T ex om saker jag faktiskt gillar, och inte bara om saker som jag stör mig på. Kanske vore något.
Det var allt!
The Libertines – Time For Heroes
Lars Winnerbäck – Åt samma håll
Green Day – When I Come Around
http://www.youtube.com/watch?v=Z_9OGnmBTow (Introlåten till The Office US)
Tag hänsyn till olika tonarter. Jag har tänkt att jag ska försöka blogga lite mer positivt! T ex om saker jag faktiskt gillar, och inte bara om saker som jag stör mig på. Kanske vore något.
Det var allt!
söndag 14 oktober 2012
Dredd 3D
För något halvår sedan blev jag varse att det skulle komma en ny film om Judge Dredd. Jag hade egentligen ingen direkt relation till serietidningen och jag hade inte sett rullen från 1995 med Stallone, men jag var väl bekant med konceptet.
Rutinmässigt avfärdade jag den kommande filmen eftersom:
- Det är en film
- Den är gjord 2012
- Det är en actionfilm
- Det är en film som baseras på en serietidning
Vad skulle kunna lyckas liksom? Men, när filmens släppdatum började närma sig blev jag ändå lite måttligt intresserad och såg till min förvåning att recensionerna var helt okej. Nu brukar jag aldrig någonsin lita på recensioner eftersom recensenterna inte är jag själv, men det kan ändå ge en fingervisning. Särskilt om man läser vad de har att klaga på.
Jag läste ord som "våld" och "humorlöst" och kände en gnista av hopp tändas inom mig. Sen läste jag ord som "3D" och fick lite högre blodtryck. Nå, till slut kom jag överens med mig själv och några vänner att vi skulle se filmen på bio.
Vi vältrade oss iväg till Filmstaden Sergel salong 2 och jag plockade motvilligt på mig 3D-brillorna. Det var samma sak som vanligt. Jag har sett filmer i 3D två gånger tidigare, och den första gången var.. jag vill knappt erkänna det.. Avatar.
Om jag hade trott på Gud, vilket jag naturligtvis inte gör, hade jag kanske föreställt mig att jag skulle få svara för mina synder efter döden. Då hade den översta posten på listan solklart varit "betalat pengar för att se jordens sämsta film och bidragit till att göra filmvärlden lite lite sämre genom att fylla fickorna på James Cameron, en man som inte har gjort en bra film sen Terminator 2." Nå, istället syndar jag på som om det inte fanns någon morgondag.
Där väcktes mitt hat mot 3D-film, något som borde ha begravts på 50-talet. Det kan mycket väl vara så att det bara är mina ögon och min hjärna som är undermåliga och inte kan tillgodogöra sig den häftiga upplevelsen, men jag har otroligt svårt att fokusera. Hur fan ska man kunna titta på förgrunden, bakgrunden OCH texten samtidigt? Så fort jag fokuserar på något blir resten suddigt och sen ska ögonen vänja sig vid något nytt och så får jag ont i ögonen, och senare huvudet.
Dessutom tar effekten bort fokus både från handlingen och kameraarbetet. Jag tycker att det är så jävla respektlöst, som att ge kameramannen en fet pungspark och säga "fuck you ditt jävla arsel, ditt jobb är överskattat!" Eller, om det är en kamerakvinna, sparka henne hårt på tjejpungen eller vad nu tjejer har där.
Kameravinklar, skärpedjup och olika njutbara tekniker går helt förlorade i mina ögon när jag distraheras av den förbannade 3D-effekten. Nå, nog sagt om detta, det är faktiskt det enda jag ska klaga på i det här inlägget, tro det eller ej.
Att Dredd endast visas i 3D är otroligt synd, men utöver det så var filmen långt över förväntan. Riktigt bra och cool, faktiskt! Storyn var befriande simpel, utan en massa invecklade konflikter och konspirationer eller annat trams. Hellre en välgjord och enkel historia än en invecklad historia som snubblar över sig själv och inte levererar något annat än plotholes, menar jag (Inception).
Framför allt bjöd filmen på extremt mycket våld. Snyggt våld, vansinnigt mycket blod. Tioåringen i mig vaknade till liv och jag fick en känsla av hur det var att se barnförbjudna filmer som barn. Några saker som gjorde filmen ännu bättre var alla saker som INTE förekom i den:
- Ingen humor. Inga fjantiga one-liners, ingen comic relief, ingen rolig bikaraktär
- Inga jävla ungar
- Ingen jävla kärlekshistoria
Tänk, att det kan vara så lätt? Jag tänker mig ofta att dagens actionfilmer borde vara extremt bra. Jag älskade 80-talets action och vissa filmer i början av 90-talet. Det mesta med Arnold är guld, och inte minst Terminator samt Terminator 2, som inte bara är världens bästa actionfilmer utan även två av mina favoritfilmer någonsin.
Med dagens teknik och budget borde det vara lätt att göra fantastiska och hisnande filmer med skön action, men i stället blir det oftast totalt hjärndöd action för white trash. Det är synd.
Det kanske skulle gå att argumentera mot att Judge Dredd har ett enda ansiktsuttryck i hela filmen, men det är absolut ingen nackdel. Han ska vara tuff och hård, och dessutom täcks 75% av hans ansikte av en hjälm så han kan endast spela med munnen. Karl Urban gör jobbet strålande och jag hoppas innerligt att vi får se flera uppföljare, det här var riktigt ljuvligt.
Rutinmässigt avfärdade jag den kommande filmen eftersom:
- Det är en film
- Den är gjord 2012
- Det är en actionfilm
- Det är en film som baseras på en serietidning
Vad skulle kunna lyckas liksom? Men, när filmens släppdatum började närma sig blev jag ändå lite måttligt intresserad och såg till min förvåning att recensionerna var helt okej. Nu brukar jag aldrig någonsin lita på recensioner eftersom recensenterna inte är jag själv, men det kan ändå ge en fingervisning. Särskilt om man läser vad de har att klaga på.
Jag läste ord som "våld" och "humorlöst" och kände en gnista av hopp tändas inom mig. Sen läste jag ord som "3D" och fick lite högre blodtryck. Nå, till slut kom jag överens med mig själv och några vänner att vi skulle se filmen på bio.
Vi vältrade oss iväg till Filmstaden Sergel salong 2 och jag plockade motvilligt på mig 3D-brillorna. Det var samma sak som vanligt. Jag har sett filmer i 3D två gånger tidigare, och den första gången var.. jag vill knappt erkänna det.. Avatar.
Om jag hade trott på Gud, vilket jag naturligtvis inte gör, hade jag kanske föreställt mig att jag skulle få svara för mina synder efter döden. Då hade den översta posten på listan solklart varit "betalat pengar för att se jordens sämsta film och bidragit till att göra filmvärlden lite lite sämre genom att fylla fickorna på James Cameron, en man som inte har gjort en bra film sen Terminator 2." Nå, istället syndar jag på som om det inte fanns någon morgondag.
Där väcktes mitt hat mot 3D-film, något som borde ha begravts på 50-talet. Det kan mycket väl vara så att det bara är mina ögon och min hjärna som är undermåliga och inte kan tillgodogöra sig den häftiga upplevelsen, men jag har otroligt svårt att fokusera. Hur fan ska man kunna titta på förgrunden, bakgrunden OCH texten samtidigt? Så fort jag fokuserar på något blir resten suddigt och sen ska ögonen vänja sig vid något nytt och så får jag ont i ögonen, och senare huvudet.
Dessutom tar effekten bort fokus både från handlingen och kameraarbetet. Jag tycker att det är så jävla respektlöst, som att ge kameramannen en fet pungspark och säga "fuck you ditt jävla arsel, ditt jobb är överskattat!" Eller, om det är en kamerakvinna, sparka henne hårt på tjejpungen eller vad nu tjejer har där.
Kameravinklar, skärpedjup och olika njutbara tekniker går helt förlorade i mina ögon när jag distraheras av den förbannade 3D-effekten. Nå, nog sagt om detta, det är faktiskt det enda jag ska klaga på i det här inlägget, tro det eller ej.
Att Dredd endast visas i 3D är otroligt synd, men utöver det så var filmen långt över förväntan. Riktigt bra och cool, faktiskt! Storyn var befriande simpel, utan en massa invecklade konflikter och konspirationer eller annat trams. Hellre en välgjord och enkel historia än en invecklad historia som snubblar över sig själv och inte levererar något annat än plotholes, menar jag (Inception).
Framför allt bjöd filmen på extremt mycket våld. Snyggt våld, vansinnigt mycket blod. Tioåringen i mig vaknade till liv och jag fick en känsla av hur det var att se barnförbjudna filmer som barn. Några saker som gjorde filmen ännu bättre var alla saker som INTE förekom i den:
- Ingen humor. Inga fjantiga one-liners, ingen comic relief, ingen rolig bikaraktär
- Inga jävla ungar
- Ingen jävla kärlekshistoria
Tänk, att det kan vara så lätt? Jag tänker mig ofta att dagens actionfilmer borde vara extremt bra. Jag älskade 80-talets action och vissa filmer i början av 90-talet. Det mesta med Arnold är guld, och inte minst Terminator samt Terminator 2, som inte bara är världens bästa actionfilmer utan även två av mina favoritfilmer någonsin.
Med dagens teknik och budget borde det vara lätt att göra fantastiska och hisnande filmer med skön action, men i stället blir det oftast totalt hjärndöd action för white trash. Det är synd.
 |
| Det Enda Ansiktsuttrycket™ |
Jag ger filmen 4/5 kroppar som har krossats mot asfalten.
tisdag 9 oktober 2012
Sagan om katten och taxin
Igår var det dags för mig att hämta hem det lilla djuret som har varit på semester hos Krille. Jag har ingen aning om det var en bra semester eller inte, men det var någon form av halvpensionat, tror jag. Med längtan kastade jag mig iväg och kände allt starkare att jag inte ville åka kollektivt hem.
Jag är sällan paranoid, men när jag reser med något så oberäkneligt som en katt i en bur känner jag alltid obehag. Tänk om jag tappar buren? Tänk om buren råkar gå upp? Tänk om någon knuffar mig? Tänk om någon tar katten? Tänk om katten rymmer, och dör? Sådana tankar klassar jag som "dryga", varför jag tog ett beslut att åka hem medelst taxi.
Det är otroligt sällan jag tycker att det är motiverat att betala för taxi, men i det här fallet kändes det väldigt fiffigt! Snabb resa hem, inget strul, ingen oro. Så, efter att ha bråkat in katten i buren försökte jag koppla bort hennes sedvanliga inne-i-buren-ångestskrik och ringde Taxi Stockholm.
Taxin dök snart upp och jag hoppade in. Efter ca två minuter hade vi tagit oss ner på Drottningholmsvägen. Jag vet inte riktigt hur tungt trafikerad den vägen är i vanliga fall, men den här dagen var det helt bedrövligt. "Varför i helvete åker man bil i Stockholm, det här är ju som ett dåligt skämt", tänkte jag och kände hur jag förvandlades till en mycket äldre gubbe än jag redan var.
Radion, trafikinfo. Tre bilar i en olycka på Essingeleden för tio minuter sen. Vad är oddsen?
Jag kände snabbt hur jag byggde upp en präktig rage och kunde verkligen sympatisera med Michael Douglas i Falling Down. Bilkön kändes oändligt lång och jag visste att vi hade Tranebergsbron en bit framför oss, och att den säkerligen var fylld med oändligt många bilar.
Taxichaffisen ba, "aj fan..."
Skräpet ba, "MJAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAU!!"
Själv försökte jag mest att avvärja en hjärnblödning. Nå, vi torskade kanske en halvtimme på detta, men chaffisen tog en alternativ väg på något vis, så vi slapp undan det värsta. Däremot åkte han inte över Västerbron utan över Lilla Essingen. "Jag tror det går snabbare!"
Trots att jag visste att det skulle ta betydligt längre tid sket jag i att säga något. Däremot straffade jag gubben genom att ge honom noll kronor i dricks efter färdens slut. Jag hatar det där hemska ögonblicket när man får knappa in valfritt belopp själv, t ex på restauranger, eftersom jag är nitiskt emot att lämna dricks i alla situationer. I synnerhet när vederbörande smärtsamt tydligt ser att jag inte ger en spänn extra.
Nå, slutet blev gott och jag var 462 kr fattigare men en katt rikare! Jag släppte in katten i lägenheten och hon passade på att ta betäckning under sängen i ett par timmar. Sen ansåg hon tydligen att kusten var klar och förvandlades som genom ett trollslag från vettskrämd till gamla vanliga Skräpet :)
Det kändes underbart att hon kurrade som vanligt när jag klappade henne, och att hon tryckte sin lilla rosa näsa mot mitt öra när jag lyssnade på hennes knorrande ljud. Nu är Skräpet hemma igen.
Jag är sällan paranoid, men när jag reser med något så oberäkneligt som en katt i en bur känner jag alltid obehag. Tänk om jag tappar buren? Tänk om buren råkar gå upp? Tänk om någon knuffar mig? Tänk om någon tar katten? Tänk om katten rymmer, och dör? Sådana tankar klassar jag som "dryga", varför jag tog ett beslut att åka hem medelst taxi.
Det är otroligt sällan jag tycker att det är motiverat att betala för taxi, men i det här fallet kändes det väldigt fiffigt! Snabb resa hem, inget strul, ingen oro. Så, efter att ha bråkat in katten i buren försökte jag koppla bort hennes sedvanliga inne-i-buren-ångestskrik och ringde Taxi Stockholm.
Taxin dök snart upp och jag hoppade in. Efter ca två minuter hade vi tagit oss ner på Drottningholmsvägen. Jag vet inte riktigt hur tungt trafikerad den vägen är i vanliga fall, men den här dagen var det helt bedrövligt. "Varför i helvete åker man bil i Stockholm, det här är ju som ett dåligt skämt", tänkte jag och kände hur jag förvandlades till en mycket äldre gubbe än jag redan var.
Radion, trafikinfo. Tre bilar i en olycka på Essingeleden för tio minuter sen. Vad är oddsen?
Jag kände snabbt hur jag byggde upp en präktig rage och kunde verkligen sympatisera med Michael Douglas i Falling Down. Bilkön kändes oändligt lång och jag visste att vi hade Tranebergsbron en bit framför oss, och att den säkerligen var fylld med oändligt många bilar.
Taxichaffisen ba, "aj fan..."
Skräpet ba, "MJAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAU!!"
Själv försökte jag mest att avvärja en hjärnblödning. Nå, vi torskade kanske en halvtimme på detta, men chaffisen tog en alternativ väg på något vis, så vi slapp undan det värsta. Däremot åkte han inte över Västerbron utan över Lilla Essingen. "Jag tror det går snabbare!"
Trots att jag visste att det skulle ta betydligt längre tid sket jag i att säga något. Däremot straffade jag gubben genom att ge honom noll kronor i dricks efter färdens slut. Jag hatar det där hemska ögonblicket när man får knappa in valfritt belopp själv, t ex på restauranger, eftersom jag är nitiskt emot att lämna dricks i alla situationer. I synnerhet när vederbörande smärtsamt tydligt ser att jag inte ger en spänn extra.
Nå, slutet blev gott och jag var 462 kr fattigare men en katt rikare! Jag släppte in katten i lägenheten och hon passade på att ta betäckning under sängen i ett par timmar. Sen ansåg hon tydligen att kusten var klar och förvandlades som genom ett trollslag från vettskrämd till gamla vanliga Skräpet :)
Det kändes underbart att hon kurrade som vanligt när jag klappade henne, och att hon tryckte sin lilla rosa näsa mot mitt öra när jag lyssnade på hennes knorrande ljud. Nu är Skräpet hemma igen.
onsdag 15 augusti 2012
Dark Roots of Earth
Så, ni har jag haft Testaments senaste platta Dark roots of earth i ett par veckor och är redo att ge ett utlåtande. Första lyssningen gjorde mig väldigt besviken, det var som att jag efter varje låt tänkte "okej, den här var ju inte så bra.. men nästa kanske blir bättre", vilket är ett hemskt dåligt tecken.
Nu är det snudd på orimligt att kräva att alla låtar på skivan ska vara lika bra som mästerverket "True American Hate", men jag tycker att det är någonting ruttet över att släppa en singel en tid före skivsläppet för att få upp hypen, för att sedan släppa en skiva som håller betydligt lägre kvalitet.
Nå, det finns gott om plattor som har tagit tid för mig att gilla, det är mer regel än undantag, så jag surade lite och hoppades att jag skulle ändra åsikt efter några lyssningar. Det första problemet jag hade var avsaknaden av snabba thrashlåtar, med mycket energi. Det andra problemet var att influenserna kändes lite tvivelaktiga.
Jag fick känslan av att Testament hade sneglat och lyssnat lite för mycket på Practice What You Preach, Souls of Black och till och med The Ritual när de sökte inspiration till den här skivan, vilket i min bok är deras sämsta och mest förglömliga skivor.
Nå, det var mina första intryck - här följer en låt-för-låt-genomgång av vad jag har att säga om skivan efter ett antal spinn:
01 - "Rise Up"
Riktigt välskriven och thrashig, känns fräsch och har grym attityd. Den här låten har vuxit mycket på mig, och den är en perfekt låt att inleda skivan med.
02 - "Native Blood"
Detta var den andra singeln som släpptes, innan skivan hade kommit ut. Direkt när jag hörde den började mina förväntningar på skivan sänkas rejält, vilket nog var bra. Nu tycker jag att låten är riktigt bra - en stund - sedan ballar den ur totalt.
Det är alltid tråkigt när band förstör en bra låt pga dåligt omdöme, i det här fallet handlar det om att slänga in ett par obegripliga tonartsändringar. Här bygger Testament upp en mycket stabil början i två och en halv minut, sen urartar låten med en märklig tonartsändring samt ett trist gitarrsolo.
Hade det varit allt hade jag nog kunnat leva med låten, men nu avslutas också låten i klimax med en tonartshöjning igen i de sista refrängerna, här med sång till skillnad från partiet i mitten av låten. Det är så dåligt, fantasilöst och smaklöst att hela låten blir förstörd. Nu kommer jag alltid att spola förbi denna låt när jag lyssnar på plattan, synd.
03 - "Dark Roots of Earth"
Testament brukar i vanliga fall lägga extremt mycket krut på titelspåren på deras plattor, och ofta är titelspåren överlägset bäst, eller till och med den enda bra låten på hela skivan. Därför väntar jag mig alltid extra mycket av deras titelspår, men den här gången blev jag besviken.
Det är visserligen en stabil och mycket välskriven låt med bra stämning, och den känns väldigt genomtänkt. Däremot är den tyvärr inte särskilt intressant eller rolig, inte för det här bandet och på den här skivan. Jag fick helt fel förväntningar av "True American Hate" som hintade om en snabb och brutal skiva. Samtidigt är det den här låten som oftast fastnar i min hjärna, riffen sätter sig verkligen, vilket nog är ett tecken på att det är mig det är fel på och inte låten. Det var bara inte vad jag var sugen på och vad jag hade förväntat mig.
04 - "True American Hate"
Se http://lilleapan.blogspot.se/2012/07/true-american-hate.html med tillägg att den här låten sticker ut från övriga låtar genom att vara den enda riktiga superhiten, den enda riktigt värdiga låten. Den är snabbast, mest aggressiv, mest välskriven och den enda låten som är helt nödvändig på skivan. Låten är i en helt annan klass.
05 - "A Day in the Death"
Det här är en ganska intressant låt, den har ett fräckt basintro och den är synnerligen välskriven och genomtänkt men lider av samma problem som titelspåret. Låten är ganska slö och stämningsfull och det är inget fel på den, men det är inte vad jag hade förväntat mig, och det var inte riktigt vad jag var sugen på.
06 - "Cold Embrace"
En ballad. Det var länge sedan Testament hade en dylik ballad på en skiva, vilket i sig är ganska intressant. Dessvärre är låten en av de bästa på skivan, vilket säger en hel del om det övriga materialet. Det hade varit helt i sin ordning om övriga låtar höll högre kvalitet och var mer aggressiva, för att skapa större kontrast till den här låten, men nu dras bara tempot och energin ner ytterligare.
Oavsett så är det här en väldigt välskriven och bra låt, det är en svår konst att göra hårdrocksballader som inte är smöriga eller bara dåliga, men den här låten funkar väldigt bra. Stundtals får jag Metallica-vibbar; det är som om Testament har inspirerats av det som Metallica faktiskt gjorde rätt (även om det inte var mycket) under 90-talet.
Så, en stor poäng för det, men bland ett gäng tråkiga och lågintensiva låtar drunknar den tyvärr och tappar en del.
07 - "Man Kills Mankind"
Det här är en ganska kaxig och inte helt oäven låt som hade kunnat vara en utmärkt midtempokontrast bland ett gäng mer intensiva låtar, men även denna låt drunknar lite bland allt det mediokra. Versen är helt lysande, och här hör man att de har inspirerats av det lilla som var bra med Testament i slutet av 80-talet och det tidiga 90-talet. Bitvis är den inte helt olik "Electric Crown".
Skönt gung och smakfullt trumspel gör detta till en av de mest minnesvärda låtarna på skivan.
08 - "Throne of Thorns"
Låten börjar med ett vansinnigt snyggt och smakfullt intro och byggs sedan omsorgsfullt upp. Till och med andra refrängen är den helt lysande, sedan urartar den i en lökig gitarrorgie och tappar fokus totalt. Det enda som skulle kunna göra låten sämre är om Chuck Billy skulle börja med sin jävla ovana att sjunga WÖÖÖÖÖÖÖ, vilket han självklart gör. Kanske är det han som helt saknar omdöme, vad vet jag?
Han är en lysande sångare och på den här skivan gör han sitt livs insats och visar upp en otrolig bredd i register och teknik. Det måste vara ganska få sångare som kan sjunga både rent, thrashigt och punkigt framgångsrikt med en sån satans attityd, samtidigt som han kan growla otroligt avgrundsartat.
Samtidigt har han ovanan att "wööööa" till gitarrmelodier live, och tycks gilla att få med sig publiken i samma outhärdliga och vidriga beteende. För mig är det helt obegripligt att man kan göra så, och det borde vara straffbart.
Efter tre minuter av öronbedövande kakafoni halkar de rätt igen och låten blir bra, men då är det så dags. Låten är över 7 minuter lång, varav tre av dessa minuter är totalt överflödiga och sabbar en annars gedigen låt. Jag förstår att de ville göra den episk och var tvungna att lägga in något i mitten, men det gjordes tyvärr helt utan omdöme.
09 - "Last Stand for Independence"
Det som gång på gång slår mig när jag hör den här låten är "vänta nu.. var har jag hört det här?" .. Testament har flera gånger inspirerats lite väl mycket av både sig själva och andra vilket kan vara ganska underhållande om man är uppmärksam. Vad sägs om att såga upp låten lite?
Introriffet samt versen:
Lyssna på introriffet till "The Persecuted Won't Forget" och sedan allmänt på "Henchmen Ride" från The Formation of Damnation. Nästan skrattretande, eller hur?
01:24 - Riff
OK, detta är lite långsökt och säkerligen ett sammanträffande, men lyssna på introriffet till "Bury Me an Angel" med Arch Enemy. Inte samma tonart då Arch Enemy har stämt ner mycket mer, men ändå. Dessutom är det omöjligt att inte associera till "...And Justice for All" (du vet vilket riff jag menar).
Som en bonus kan jag påpeka ett annat riff som Testament har snott från sig själva på den här plattan. Lyssna på "Throne of Throrns" vid 05:41 och framåt och jämför sedan med "The Evil Has Landed" från förra plattan, vid 2:27. Det är exakt samma riff.
Nå, det där var bara lite kuriosa och inget som drar ner betyget för plattan ytterligare för min del, men det är ganska kul att Testament gör så gång på gång. För övrigt tycker jag att skivans sista låt är den sämsta, och den känns varken särskilt genomtänkt eller välskriven.
Så det slutliga omdömet om den här skivan blir att den är urvattnad och ojämn, med få bra låtar. Om de däremot hade fimpat de mest förglömliga låtarna och ersatt dem med snabba, välskrivna och aggressiva låtar (som är det Testament i regel är bra på) hade det kunnat bli en riktigt originell och minnesvärd skiva, nu är den bara en besvikelse.
Jag har verkligen försökt att gilla skivan, men redan där finns ett stort problem. Man ska inte behöva anstränga sig för att hitta vad som är bra och inte, det ska komma naturligt - som med True American Hate. Varje gång jag har lyckades lura mig själv att "jo men den här låten är väl rätt bra.." så blev jag påmind om hur otroligt mycket högre klass True American Hate håller.
Den låten sticker verkligen ut från de andra på plattan - och det känns billigt, att skriva en megahit, några originella och helt okej låtar, sen fylla ut med urvattnat och mediokert material. Kanske är Testament jättenöjda, det här kanske var exakt vad de ville uppnå? Kanske är det som sagt bara mig det är fel på, att jag hade väntat mig något annat och fick fel förväntningar, men det är å andra sidan inte särskilt svårt efter deras senaste skivor.
Så, finns det några låtar som jag kommer att bli sugen att lyssna på? Några riff som jag kommer att lära mig spela, något som för evigt har planterat sig i hjärnan? Tja, några få, och det är väl bättre än inget antar jag. Fortfarande, den svagaste skivan från Testament på många år.
I övrigt är plattans produktion extremt bra, och Hoglan gör självklart ett fantastiskt jobb. Andelen raka thrashkomp som Eric Peterson har tilldelat honom balanseras snyggt med originella Hoglan-komp och är som alltid en ren fröjd att lyssna på.
Ett rättvist sifferbetyg får bli 5/10
Tillägg: På samlarutgåvan av skivan finns även några covers med, men dessa är ganska förglömliga bortsett från "Animal Magnetism" (Scorpions). De känns slarviga och hafsiga, inte minst Gene Hoglans i vanliga fall så prickfria trumspel. Jag får känslan av att de i sista stund bestämde sig för att spela in några covers, och att han bara hade en liten stund på sig att repa in låtarna. Dessutom är det oförlåtligt att under några som helst omständigheter spela dubbelkaggar i en Iron Maiden-låt, vilket metaltrummisar annars gärna gör.
Nu är det snudd på orimligt att kräva att alla låtar på skivan ska vara lika bra som mästerverket "True American Hate", men jag tycker att det är någonting ruttet över att släppa en singel en tid före skivsläppet för att få upp hypen, för att sedan släppa en skiva som håller betydligt lägre kvalitet.
Nå, det finns gott om plattor som har tagit tid för mig att gilla, det är mer regel än undantag, så jag surade lite och hoppades att jag skulle ändra åsikt efter några lyssningar. Det första problemet jag hade var avsaknaden av snabba thrashlåtar, med mycket energi. Det andra problemet var att influenserna kändes lite tvivelaktiga.
Jag fick känslan av att Testament hade sneglat och lyssnat lite för mycket på Practice What You Preach, Souls of Black och till och med The Ritual när de sökte inspiration till den här skivan, vilket i min bok är deras sämsta och mest förglömliga skivor.
Nå, det var mina första intryck - här följer en låt-för-låt-genomgång av vad jag har att säga om skivan efter ett antal spinn:
01 - "Rise Up"
Riktigt välskriven och thrashig, känns fräsch och har grym attityd. Den här låten har vuxit mycket på mig, och den är en perfekt låt att inleda skivan med.
02 - "Native Blood"
Detta var den andra singeln som släpptes, innan skivan hade kommit ut. Direkt när jag hörde den började mina förväntningar på skivan sänkas rejält, vilket nog var bra. Nu tycker jag att låten är riktigt bra - en stund - sedan ballar den ur totalt.
Det är alltid tråkigt när band förstör en bra låt pga dåligt omdöme, i det här fallet handlar det om att slänga in ett par obegripliga tonartsändringar. Här bygger Testament upp en mycket stabil början i två och en halv minut, sen urartar låten med en märklig tonartsändring samt ett trist gitarrsolo.
Hade det varit allt hade jag nog kunnat leva med låten, men nu avslutas också låten i klimax med en tonartshöjning igen i de sista refrängerna, här med sång till skillnad från partiet i mitten av låten. Det är så dåligt, fantasilöst och smaklöst att hela låten blir förstörd. Nu kommer jag alltid att spola förbi denna låt när jag lyssnar på plattan, synd.
03 - "Dark Roots of Earth"
Testament brukar i vanliga fall lägga extremt mycket krut på titelspåren på deras plattor, och ofta är titelspåren överlägset bäst, eller till och med den enda bra låten på hela skivan. Därför väntar jag mig alltid extra mycket av deras titelspår, men den här gången blev jag besviken.
Det är visserligen en stabil och mycket välskriven låt med bra stämning, och den känns väldigt genomtänkt. Däremot är den tyvärr inte särskilt intressant eller rolig, inte för det här bandet och på den här skivan. Jag fick helt fel förväntningar av "True American Hate" som hintade om en snabb och brutal skiva. Samtidigt är det den här låten som oftast fastnar i min hjärna, riffen sätter sig verkligen, vilket nog är ett tecken på att det är mig det är fel på och inte låten. Det var bara inte vad jag var sugen på och vad jag hade förväntat mig.
04 - "True American Hate"
Se http://lilleapan.blogspot.se/2012/07/true-american-hate.html med tillägg att den här låten sticker ut från övriga låtar genom att vara den enda riktiga superhiten, den enda riktigt värdiga låten. Den är snabbast, mest aggressiv, mest välskriven och den enda låten som är helt nödvändig på skivan. Låten är i en helt annan klass.
05 - "A Day in the Death"
Det här är en ganska intressant låt, den har ett fräckt basintro och den är synnerligen välskriven och genomtänkt men lider av samma problem som titelspåret. Låten är ganska slö och stämningsfull och det är inget fel på den, men det är inte vad jag hade förväntat mig, och det var inte riktigt vad jag var sugen på.
06 - "Cold Embrace"
En ballad. Det var länge sedan Testament hade en dylik ballad på en skiva, vilket i sig är ganska intressant. Dessvärre är låten en av de bästa på skivan, vilket säger en hel del om det övriga materialet. Det hade varit helt i sin ordning om övriga låtar höll högre kvalitet och var mer aggressiva, för att skapa större kontrast till den här låten, men nu dras bara tempot och energin ner ytterligare.
Oavsett så är det här en väldigt välskriven och bra låt, det är en svår konst att göra hårdrocksballader som inte är smöriga eller bara dåliga, men den här låten funkar väldigt bra. Stundtals får jag Metallica-vibbar; det är som om Testament har inspirerats av det som Metallica faktiskt gjorde rätt (även om det inte var mycket) under 90-talet.
Så, en stor poäng för det, men bland ett gäng tråkiga och lågintensiva låtar drunknar den tyvärr och tappar en del.
07 - "Man Kills Mankind"
Det här är en ganska kaxig och inte helt oäven låt som hade kunnat vara en utmärkt midtempokontrast bland ett gäng mer intensiva låtar, men även denna låt drunknar lite bland allt det mediokra. Versen är helt lysande, och här hör man att de har inspirerats av det lilla som var bra med Testament i slutet av 80-talet och det tidiga 90-talet. Bitvis är den inte helt olik "Electric Crown".
Skönt gung och smakfullt trumspel gör detta till en av de mest minnesvärda låtarna på skivan.
08 - "Throne of Thorns"
Låten börjar med ett vansinnigt snyggt och smakfullt intro och byggs sedan omsorgsfullt upp. Till och med andra refrängen är den helt lysande, sedan urartar den i en lökig gitarrorgie och tappar fokus totalt. Det enda som skulle kunna göra låten sämre är om Chuck Billy skulle börja med sin jävla ovana att sjunga WÖÖÖÖÖÖÖ, vilket han självklart gör. Kanske är det han som helt saknar omdöme, vad vet jag?
Han är en lysande sångare och på den här skivan gör han sitt livs insats och visar upp en otrolig bredd i register och teknik. Det måste vara ganska få sångare som kan sjunga både rent, thrashigt och punkigt framgångsrikt med en sån satans attityd, samtidigt som han kan growla otroligt avgrundsartat.
Samtidigt har han ovanan att "wööööa" till gitarrmelodier live, och tycks gilla att få med sig publiken i samma outhärdliga och vidriga beteende. För mig är det helt obegripligt att man kan göra så, och det borde vara straffbart.
Efter tre minuter av öronbedövande kakafoni halkar de rätt igen och låten blir bra, men då är det så dags. Låten är över 7 minuter lång, varav tre av dessa minuter är totalt överflödiga och sabbar en annars gedigen låt. Jag förstår att de ville göra den episk och var tvungna att lägga in något i mitten, men det gjordes tyvärr helt utan omdöme.
09 - "Last Stand for Independence"
Det som gång på gång slår mig när jag hör den här låten är "vänta nu.. var har jag hört det här?" .. Testament har flera gånger inspirerats lite väl mycket av både sig själva och andra vilket kan vara ganska underhållande om man är uppmärksam. Vad sägs om att såga upp låten lite?
Introriffet samt versen:
Lyssna på introriffet till "The Persecuted Won't Forget" och sedan allmänt på "Henchmen Ride" från The Formation of Damnation. Nästan skrattretande, eller hur?
01:24 - Riff
OK, detta är lite långsökt och säkerligen ett sammanträffande, men lyssna på introriffet till "Bury Me an Angel" med Arch Enemy. Inte samma tonart då Arch Enemy har stämt ner mycket mer, men ändå. Dessutom är det omöjligt att inte associera till "...And Justice for All" (du vet vilket riff jag menar).
Som en bonus kan jag påpeka ett annat riff som Testament har snott från sig själva på den här plattan. Lyssna på "Throne of Throrns" vid 05:41 och framåt och jämför sedan med "The Evil Has Landed" från förra plattan, vid 2:27. Det är exakt samma riff.
Nå, det där var bara lite kuriosa och inget som drar ner betyget för plattan ytterligare för min del, men det är ganska kul att Testament gör så gång på gång. För övrigt tycker jag att skivans sista låt är den sämsta, och den känns varken särskilt genomtänkt eller välskriven.
Så det slutliga omdömet om den här skivan blir att den är urvattnad och ojämn, med få bra låtar. Om de däremot hade fimpat de mest förglömliga låtarna och ersatt dem med snabba, välskrivna och aggressiva låtar (som är det Testament i regel är bra på) hade det kunnat bli en riktigt originell och minnesvärd skiva, nu är den bara en besvikelse.
Jag har verkligen försökt att gilla skivan, men redan där finns ett stort problem. Man ska inte behöva anstränga sig för att hitta vad som är bra och inte, det ska komma naturligt - som med True American Hate. Varje gång jag har lyckades lura mig själv att "jo men den här låten är väl rätt bra.." så blev jag påmind om hur otroligt mycket högre klass True American Hate håller.
Den låten sticker verkligen ut från de andra på plattan - och det känns billigt, att skriva en megahit, några originella och helt okej låtar, sen fylla ut med urvattnat och mediokert material. Kanske är Testament jättenöjda, det här kanske var exakt vad de ville uppnå? Kanske är det som sagt bara mig det är fel på, att jag hade väntat mig något annat och fick fel förväntningar, men det är å andra sidan inte särskilt svårt efter deras senaste skivor.
Så, finns det några låtar som jag kommer att bli sugen att lyssna på? Några riff som jag kommer att lära mig spela, något som för evigt har planterat sig i hjärnan? Tja, några få, och det är väl bättre än inget antar jag. Fortfarande, den svagaste skivan från Testament på många år.
I övrigt är plattans produktion extremt bra, och Hoglan gör självklart ett fantastiskt jobb. Andelen raka thrashkomp som Eric Peterson har tilldelat honom balanseras snyggt med originella Hoglan-komp och är som alltid en ren fröjd att lyssna på.
Ett rättvist sifferbetyg får bli 5/10
Tillägg: På samlarutgåvan av skivan finns även några covers med, men dessa är ganska förglömliga bortsett från "Animal Magnetism" (Scorpions). De känns slarviga och hafsiga, inte minst Gene Hoglans i vanliga fall så prickfria trumspel. Jag får känslan av att de i sista stund bestämde sig för att spela in några covers, och att han bara hade en liten stund på sig att repa in låtarna. Dessutom är det oförlåtligt att under några som helst omständigheter spela dubbelkaggar i en Iron Maiden-låt, vilket metaltrummisar annars gärna gör.
torsdag 19 juli 2012
Saker som smakar som kola
Jag och Jonna gick till The English shop där jag shoppade loss på några olika sorters godis med smak av kola. Gott?
Caramac från Nestlé var riktigt god, smakar kondenserad mjölk. Som en blandning av vit choklad och kondenserad mjölk, ungefär.
Chomp från Cadbury var okej, men inte mer. Choklad med kola i, påminde litegrann om Dumleklubba, men den var betydligt lättare att tugga. Förglömlig choklad.
Caramel från Cadbury var inte heller mer än okej. Choklad med mjuk kola i, ganska lik Center. Kolan var grym, lite fastare än i Center, men chokladen var ganska trist.
Fudge från Cadbury var ganska menlös också. En liten stång av choklad med någon slags fluffig.. sak.. i. Fluffet påminde om Milky way, men sötare.
Glass och kolasås!
Jag passade på att göra lite glass i min nya glassmaskin. Det blev vaniljglass, mycket gräddig. Tja, det finns inte mycket mer att säga om den rackaren, han finns på bild nedan. Jag gjorde även en schysst kolasås som fick komplettera glassen. Och så lite grädde då.
Work it, glassmaskinen
Glass, kolasås, grädde. Lade dit maränger senare.
Jonna körde på glass, maräng, chokladsås och banan.
lördag 14 juli 2012
Sommarpeppen, kärlkrampen
Kl 13.00, fredagen den 13 juli inföll min semester. Nöjdheten över detta faktum är som ni kan förstå extremt stor. Förra året instiftade jag en tradition som jag hoppas kunna hålla vid liv för alltid! Jävlar vilken tradition, tänker ni säkert. Vad kan det vara för något?
Jo, det handlar om att släppa kontrollen totalt och äta den första semesterfrukosten (brunchen) som den lilla semestergris man verkligen är (och med "man" så menar jag "jag".) Vilken är då den ultimata semesterbrunchen? På den frågan kan det bara finnas ett enda svar, och det är amerikanska pannkakor med jättemycket smält smör och pinsamt mycket lönnsirap. Självklart kompletteras måltiden med löjligt knaprig bacon och starkt kaffe.
Jag tänker, att då har man inte bara fått i sig hela dagsbehovet av mättat animaliskt fett och socker, utan även tillfredsställt varenda smaklök man har i truten:
Sött? Check - lönnsirap
Salt? Check - bacon/smör
Beskt? Check - kaffe
Surt? ... nä, okej då. Det hade kunnat åtgärdas med hjälp av lite apelsinjuice, men skitsamma.
"och eventuellt också fett." .. http://sv.wikipedia.org/wiki/Smakl%C3%B6k
Va? Fett?! Fett! För det här med smaklökarna är väl typ samma sak som kostcirkeln, va? Nå, jag är ledsen att det inte finns något bacon på min bild, men den uppmärksamme läsaren kan se att det ligger en hög frasig bacon på Jonnas tallrik.
Baconet delades i små bitar och lades i en ugnsform, smektes varsamt in med lite olja och fick sedan mysa i 225 °C med sporadisk omrörning tills den hade uppnått baconets ultimata form, baconets enda™ form: skitknaprigt. Sådär så att det knaprar och frasar i munnen och exploderar i underbar, rökig smak.
Jag kunde höra speakern från Du är vad du äter skandera i bakhuvudet "amerikanska pannkakor, lönnsirap, bacon, tre koppar kaffe..." men viftade bort honom som en fluga. Maten lade sig direkt som en klump cement i magen för att svälla - nu är jag redo för att klara dagen. Fy fan vad gött.
Allt detta till tonerna av Tiny Tims Livin' in the sunlight, lovin' in the moonlight. Hur skulle den här semestern kunna börja bättre? Jag utmanar dig, säg mig, hur skulle den kunna börja bättre?
Jo, det handlar om att släppa kontrollen totalt och äta den första semesterfrukosten (brunchen) som den lilla semestergris man verkligen är (och med "man" så menar jag "jag".) Vilken är då den ultimata semesterbrunchen? På den frågan kan det bara finnas ett enda svar, och det är amerikanska pannkakor med jättemycket smält smör och pinsamt mycket lönnsirap. Självklart kompletteras måltiden med löjligt knaprig bacon och starkt kaffe.
Jag tänker, att då har man inte bara fått i sig hela dagsbehovet av mättat animaliskt fett och socker, utan även tillfredsställt varenda smaklök man har i truten:
Sött? Check - lönnsirap
Salt? Check - bacon/smör
Beskt? Check - kaffe
Surt? ... nä, okej då. Det hade kunnat åtgärdas med hjälp av lite apelsinjuice, men skitsamma.
"och eventuellt också fett." .. http://sv.wikipedia.org/wiki/Smakl%C3%B6k
Va? Fett?! Fett! För det här med smaklökarna är väl typ samma sak som kostcirkeln, va? Nå, jag är ledsen att det inte finns något bacon på min bild, men den uppmärksamme läsaren kan se att det ligger en hög frasig bacon på Jonnas tallrik.
Baconet delades i små bitar och lades i en ugnsform, smektes varsamt in med lite olja och fick sedan mysa i 225 °C med sporadisk omrörning tills den hade uppnått baconets ultimata form, baconets enda™ form: skitknaprigt. Sådär så att det knaprar och frasar i munnen och exploderar i underbar, rökig smak.
Jag kunde höra speakern från Du är vad du äter skandera i bakhuvudet "amerikanska pannkakor, lönnsirap, bacon, tre koppar kaffe..." men viftade bort honom som en fluga. Maten lade sig direkt som en klump cement i magen för att svälla - nu är jag redo för att klara dagen. Fy fan vad gött.
Allt detta till tonerna av Tiny Tims Livin' in the sunlight, lovin' in the moonlight. Hur skulle den här semestern kunna börja bättre? Jag utmanar dig, säg mig, hur skulle den kunna börja bättre?
fredag 13 juli 2012
Av alla jävla stendumma filmer
Gud.. mitt blodtryck. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att se filmen Iron Man igår. Det här inlägget kommer att handla om både första och andra filmen, och om läsaren har tänkt se filmerna är det dumt att läsa vidare. Dels för att jag kommer att avslöja allt som händer och dels eftersom mina åsikter kan uppfattas som förolämpande och kränkande mot de som faktiskt gillar filmerna.
Här följer en del ganska osammanhängande tankar om först den första, och sedan den andra filmen.
Jag hade visserligen väntat mig att den skulle vara fruktansvärt dålig, men jag hade inte väntat mig att den skulle vara SÅ dålig som den faktiskt var. Eller, att den skulle vara så urbota korkad och löjlig. Stundtals fick jag nästan samma känsla som när jag såg Transformers, även om Iron Man var lite mindre outhärdlig att se på.
Nu skiter jag i serietidningen, jag har inte läst den och jag har ingen relation till den. Argument som "aa men asså så är det ju i serien ocksååå" är irrelevanta. Kanske betyder det att även serietidningen suger, kanske inte, jag har ingen aning och jag bryr mig inte.
Filmen handlar om en rik playboy som heter Tony Stark, som har ärvt sin pappas vapenindustri och har på så sätt blivit jättejättejätterik och mäktig. Han är ett praktsvin som man lär sig hata under början av filmen, men efter en stund blir han kidnappad av några terrorister i Afghanistan.
När han åker med amerikanska militären till öknen i Afghanistan för att kolla in vilka häftiga vapen hans företag har byggt blir de attackerade och en bomb eller dylikt detonerar nära Tony, och han får in en massa skärvor i kroppen. Synd att han inte hade någon form av skydd när han åkte där.
Han hålls gisslan och tvingas bygga ett supervapen åt terroristerna eftersom han är jättejättebra på att bygga grejer. OK, det är inte särskilt realistiskt men jag kan köpa det ur ett serieperspektiv. Tony Stark är bäst i världen på att bygga saker, fair enough.
I stället för att bygga ett supervapen åt terroristerna bygger han en fet dräkt åt sig själv, som gör honom osårbar och jättefarlig, med en massa vapen på. Det känns inte särskilt trovärdigt, men låt gå att han bygger den här superdräkten (utan ritningar eller forskning) bara lite sådär på fri hand, i en grotta i Afghanistan, omringad av terrorister som hårdbevakar honom, men utan att de märker något.
Tur för Tony Stark att alla män som inte har vit hy och svarta, insjunkna ögon är för dumma i huvudet för att fatta att han håller på med något fuffens. Jag brukar i vanliga fall inte bry mig om rasism i filmer, men i vissa fall är det så jävla påtagligt att jag bara blir trött. Afghanistan är självklart ett öppet mål i amerikanska filmer, alla vet ju att den där dumma Usama bin Laden kom därifrån.
Dom pratar konstigt, virar tyg runt huvudet, har skägg, mörkare skinn, bär vapen och är jättejättearga på dumma USA och kidnappar gärna amerikaner. Just det, självklart kan de prata engelska också. Perfekt ordförråd och grammatik, men med jävligt taskigt uttal. När de inte pratar på sitt knasiga ökenspråk då, bara för att man ska veta att de är skurkar och att de är värda att hata.
Nå, efter ett par dagar har Tony Stark fixat en superhäftig och superliten reaktor som han proppar in i bröstet, han behöver nämligen ström till en elektromagnet som ska hindra skärvorna från att tränga in i hans hjärta.
Den här reaktorn får även ge ström till den häftiga dräkten som Tony har byggt, av typ järn. Järn är ganska tungt, men han är så himla duktig på att bygga saker så han kan ändå röra sig relativt obehindrat i den här dräkten. Så fort han har hoppat i dräkten kan han utan problem döda pangpang-muslimer genom att slå sina stora knytnävar av järn i ansiktet på dem så att de flyger in i grottans stenväggar.
Fan vad gött det är när man får spöa snubbar från mellanöstern tills dom dör, va? Särskilt när de springer runt och skriker på sitt tokiga språk och pangar med sina primitiva vapen. Man fattar verkligen att de ville att Tony skulle bygga ett supervapen åt dem, så att de äntligen kan få lite respekt! Respekt, mannen.
Jaja, när Tony har dödat alla muslimer utom typ ledaren så flyger han iväg i sin dräkt, eller hur det nu var. Han blir även träffad av bomber och jättejättemycket eld, men det gör inget eftersom alla vet ju att järn, eh, inte leder värme så bra, så inuti sin järndräkt är han skyddad mot hetta... antar jag...
Eller kanske byggde han in någon form av isolering och ett kylsystem? Han hade ändå flera dagar på sig, och Tony Stark är som bekant bäst i världen på att bygga grejer. Skitsamma, han flyger otroligt långt, jättehögt upp i luften och sedan ner som en pannkaka i sanden så att dräkten går i tusen delar.
Hur Tony överlevde den smällen vet ingen, men vid det här laget har nog regissören räknat med att alla som ser filmen har frikopplat sin hjärna från kroppen och slutat tänka, så han kan hitta på vad fan han vill. Jag har nu sett kanske en halvtimme av filmen och jag hatar den redan nästan lika mycket som Avatar. Bra jobbat!
Tony hittas i öknen av militären och han får skjuts hem till USA, tur. Där slås han av den djupa insikten att vapen kan döda. Hela hans liv går ut på att göra vapen, som inte bara kan försvara människor utan även döda dem! Det är nästan som om Tony Stark har suttit ner och mediterat samtidigt som han rökte lite knark och snackat med ett par hippies för att komma fram till den världsomvälvande slutsatsen.
På ett ögonblick är hela Tonys personlighet förändrad - nu när han har sett vad hans dumma vapen kan åstadkomma vill han stänga alla sina vapenfabriker och börja göra gott för världen i stället. Okej, om jag bortser från hur jävla dumt och löjligt det här är, och hur jävla dum Tony Stark måste vara som inte har fattat innan att hans vapen dödar folk, så räcker det här inte för att jag ska sympatisera med honom.
Vi har redan fått veta att han är ett svin, han har varit ett svin i hela sitt liv. Så bara för att han säger "peace bro, weapons suck!" så ska vi helt plötsligt börja bry oss om honom? Tycka om honom? Nå, för att övertyga oss riktigt mycket bygger Tony en andra version av sin superdräkt, som är lite snyggare.
Det är när han hoppar i den här uppgraderade dräkten som han blir Iron Man, en snudd på oförstörbar superhjälte som kan flyga runt i en dräkt och skjuta med olika tuffa vapen. Han tänker, att med den här dräkten kan jag förstöra vapen och skapa fred - fett!
Tja, det är ju ett väldigt sympatiskt drag hos en superhjälte att den ska skapa fred. Det är ju sånt superhjältar gör oftast, löser brott och skapar fred. Problemet är att det inte räcker, det är fortfarande svårt att känna någon som helst sympati för den här självgode nollan.
Självklart finns det en halvtaskig kärlekshistoria också som går ut på att det finns en viss spänning mellan Tony och hans sekreterare. Hon har jobbat hos honom i tio år och har sett honom sätta på brudar på löpande band, och förmodligen har hon alltid önskat att hon var en av dem, lite sådär i smyg.
Nu när Tony har blivit filantrop blir han självklart intresserad av henne. Jag kommer inte ens ihåg om de får varandra eller inte, så jävla ointressant var den delen av historien. Hon är knappt med i filmen och vi får aldrig lära känna henne, förutom att hon är jättesnäll och fungerar lite som Tonys samvete. Det är helt omöjligt att bry sig om henne det minsta.
Hela tiden berättar filmen för oss vad vi ska tycka och känna, allt för att vi ska slippa tänka själva. För om man börjar tänka när man ser den här filmen är man körd. Då kommer det höga blodtrycket och hatet.
OK, så vad är själva konflikten i filmen då? En gammal kompis/kollega till Tony, Obadiah, vill i hemlighet döda honom, och han tycker att det är en rätt dålig idé att Tony vill sluta producera vapen. OK, han är skurken, och han åker till Afghanistan för att kolla läget.
Där har de överlevande terroristerna hittat Tonys första dräkt, och Obadiah snor den. Han tänker väl att om han också har en häftig dräkt kan han spöa Tony, eller nåt. Nu är filmen fantastiskt ointressant och det finns inte en enda person i filmen att bry sig om.
Den enda man har fått lära känna ordentligt är Tony, men han är inte särskilt sympatisk. Jag blir aldrig övertygad om att Tony, på ett par dagar, har förvandlats från bortskämd, dryg playboy till en människoälskande filantrop som vill göra gott för världen, med sin häftiga dräkt. Ja ja, han flyger runt lite i fattiga länder och pajar de vapen som HAN har byggt och skapar lite fred. Är det tänkt att jag ska börja sympatisera med honom nu?
Sen händer det lite ointressant skit och det slutar med att Tony och Obediah slåss i sina respektive dräkter. Det säger pang och bang och bilar rullar runt, och det hela är mycket tröttsamt. Vad är det man ska vara rädd för, egentligen? Att Obediah ska vinna, döda Tony som vi nu har lärt oss att älska och respektera? Åh nej, då kommer dom att fortsätta producera vapen och sälja till terrorister och krigande nationer.. det får bara inte skeeee.. neeej.. gör det inteeeeee.. jag bryr nästan ihjäl mig.
Kanske är det lättare att bry sig det minsta om man är amerikan och verkligen vet hur man hatar terrorister och muslimer i allmänhet, jag vet inte. När filmen nästan är slut är jag övertygad om att jag har blivit mer korkad på köpet. Det är mitt eget fel.
Jaja, Tony vinner självklart och kan fortsätta flyga runt i sin dräkt. På en stor presskonferens berättar han sedan att det är han som är Iron Man. Va? Det finns inget mer ocharmigt när det gäller superhjältar, än när de nte har en hemlig identitet!
Bruce Wayne är också en superrik playboy som åker runt och glassar på fritiden, men det är ju bara en täckmantel. Han är egentligen blygsam och jättesympatisk medan Tony Stark bara är en rik playboy, som gillar att skryta med att han har byggt en häftig dräkt - hela världen ska veta om det.
Halva tjusningen med superhjältar är ju att det ska finnas en tydlig skillnad mellan privatpersonen och hjälten, och att bara någon enstaka person känner till den riktiga identiteten! Det är ju så otroligt jävla löjligt.
Så vad handlade filmen om? Tja, hur Tony Stark blev Iron Man. Varför han blev det, vad som drev honom, varför han vill vara en superhjälte. Den förklarar hans motiv, kan man säga. Okej, så jag ska tycka att Iron Man är häftig bara för att han kan flyga runt och paja vapen, skapa fred i tredje världen?
Det är så avlägset, vi vet ingenting om de här krigen och de här människorna som Tony Räddar (genom att döda terrorister, fuck yeah!!) Det känns mycket mer angeläget att se Stålmannen eller Spindelmannen rädda folk i sin egen stad, att man lär känna omgivningen. De vakar över sina egna städer och håller dem trygga, det är betydligt enklare att bry sig om. Det är lättare att relatera till och bry sig om, folket på gatorna i staden vi känner kan känna sig trygga.
Hela filmen känns som en dålig ursäkt att visa häftiga specialeffekter, och inte ens det bjuds det särskilt mycket på. Tony har egentligen på sig dräkten ganska lite och det finns därför ännu mindre anledning att se skiten. Så då kan man ju tänka sig att filmen ska ge en trovärdig bild av Tony, hans drivkrafter och varför det är bra att han finns.
Dvs, uppföljaren kanske är bättre? Nu när det redan är etablerat vem Tony/Iron Man är kanske nästa film faktiskt kan ha en handling och en story som gör tittaren det minsta intresserad? Haha, fel fel fel.
I uppföljaren har Tony flugit runt i några månader och stoppat krig, och hela världen älskar honom.. utom USA:s regering. De tycker att hans dräkt är ett vapen och att det verkar farligt, kanske i fel händer.
Så det är konflikten i filmen? Att Tony kan förlora sin älskade dräkt? Tja, det och att reaktorn i Tonys bröst gör honom dödssjuk. Som om det inte vore nog så har en rysk snubbe byggt en dräkt som liknar den som Tony har. Jag antar att det finns någon i världen som är nästan lika bra som Tony på att bygga grejer trots allt. Den ryska killen är förbannad eftersom Tonys pappa var taskig mot ryssens pappa för 40 år sedan.
Hur han har lärt sig att bygga saker näst bäst i världen framgår inte riktigt, men jag antar att han har tränat en massa i Ryssland, när han inte var upptagen med att tatuera sig och att lära sig knackig engelska. Men visst, om jag för en stund bortser från att det känns orealistiskt att ryssen skulle kunna vara nästan lika bra som Tony på att bygga, varför finns det då inte fler människor på jorden som är det?
Här kan det också vara värt att påpeka skådespeleriet lite. Robert Downeys syndrom Jr gör väl ett okej jobb, om syftet är att man ska hata Tony Stark. Han är bra som en, bortskämd, osympatisk playboy som kläcker fjantiga one-liners hela tiden. Han gör en mycket stereotyp och opersonlig roll, precis enligt planen.
I första filmen spelades skurken av den fantastiske Jeff Bridges som jag vanligtvis verkligen uppskattar och respekterar som skådespelare. Här hade jag svårt att uppskatta honom, mest eftersom filmen var fruktansvärd och manuset totalt efterblivet.
I andra filmen spelas den ryske skurken av Mickey Rourke som tidigare har gjort några fantastiska roller. Det är alldeles uppenbart att ett par bra skådisar inte kan rädda helt outhärdliga filmer, lika lite som en bra slickepott kan rädda en bränd äggröra.
45 minuter in i andra filmen har jag väldigt svårt att koncentrera mig och jag överväger att spela patiens medan jag lyssnar på filmen med ett halvt öra. Kanske kan det lindra mitt lidande något, men jag gör mitt yttersta för att härda ut. Kan jag lämpa mig igenom det här, kan jag klara vad som helst, tänker jag och står emot impulsen att öppna Spindelharpan.
Varför ska jag bry mig om Tony kan fortsätta vara Iron Man eller inte? Vi har knappt fått se honom uträtta något i dräkten, vi får bara berättat för oss som hastigast att han har stoppat krig och skapat fred!
Jaja, den dumma ryssen blir rekryterad av någon snubbe (vapenexpert) som vill ha hans hjälp med att bygga en armé av superdräkter medan Tony Stark drömmer om att sätta på Scarlett Johansson som har någon slags ointressant roll. Det kanske går att ta mannen ur Iron Man, men det går inte att ta iron ur mannen.. ehh..heheheeheheheeee...hahahaaaa..ha.
Samtidigt lackar hans sekreterare ur för att han beter sig ovärdigt på en fest, han pissar på sig i dräkten och skjuter sönder vattenmeloner inför en skrattande publik. Då fattar vi verkligen att Tony är illa ute med hälsan. Han ba släpper allt och bryyyyr sig inte, tills han får se en gammal film som hans pappa spelade in åt honom. Här får vi under ca 20 sekunder höra lite om Tonys komplicerade relation till sin numera döde far och filmen berättar för oss vad vi ska känna och tycka, perfekt.
Tony visar sällan några känslor och han verkar alltid totalt obrydd, förutom när han bygger saker. Då är han fokuserad och målmedveten, en riktig supersnubbe. Efter en idé han fick från pappans film bygger han en partikelaccelerator på ca en dag. Hur jag kan veta att det bara tog en dag? Jo, Tony byter nämligen inte tröja under hela bygget, och en så rik snubbe som Tony skulle aldrig gå två dagar i samma tröja.
Som jämförelse kan jag berätta att LHC-acceleratorn i CERN tog tio år att bygga, men den är å andra sidan mycket större än Tonys accelerator. Oavsett så förefaller ett dygn en ganska kort tid för att hitta på idén, göra ritningar, beställa material och bygga en partikelaccelerator om man är helt ensam. Faktum är att när Tony Stark är färdig med bygget säger han "that was easy!" och framställer sedan på ett kick ett nytt grundämne, som kan fungera som hållbart bränsle i hans dräkt.
Allvarligt? Ska det inte finnas någon som helst svårigheter i den här filmen? Hur ska man kunna bli engagerad i Tony Starks öde om allt är så jävla enkelt? Han är tydligen så awesome att han kan framställa ett NYTT GRUNDÄMNE i sin NYBYGGDA PARTIKELACCELERATOR på en dag. Allvarligt, min hjärna smälter av dumheten i detta.
Utöver det skjuter han sönder alla elaka robotar och spöar skurkarna i filmen utan att svettas, så det blir aldrig någonsin det minsta spännande. Hans enda svaga punkt är att han håller på att bli sjuk av reaktorn i bröstet, men det var ju uppenbarligen väldigt enkelt fixat. Så vad finns det för konflikt i filmen att bry sig om? Just det, och så är sekreteraren nära att sprängas, men Tony hinner med god marginal rädda henne. Fan vad spännande den scenen var...
Över huvud taget innehåller båda filmerna väldigt lite superhjälte och väldigt mycket "annat". Det hade kunnat vara väldigt intressant, att filmen inte fokuserade enbart på action utan på karaktärsutveckling och story men om det är något som saknas så är det just dessa saker. Istället innehåller filmen urbota korkade försök till historia, ingen som helst karaktärsutveckling (om man inte räknar att Tony går från dryg till lite mindre dryg i första rullen) och några tråkiga och tröttsamma actionscener med CG.
Jag har nu skrapat lite på ytan av de här filmernas uselhet och det finns egentligen otroligt mycket mer att säga om dialogen, manuset och allt annat, men det pallar jag inte.
Men tja, jämfört med Transformers så är filmerna storslagna mästerverk.
Här följer en del ganska osammanhängande tankar om först den första, och sedan den andra filmen.
Jag hade visserligen väntat mig att den skulle vara fruktansvärt dålig, men jag hade inte väntat mig att den skulle vara SÅ dålig som den faktiskt var. Eller, att den skulle vara så urbota korkad och löjlig. Stundtals fick jag nästan samma känsla som när jag såg Transformers, även om Iron Man var lite mindre outhärdlig att se på.
Nu skiter jag i serietidningen, jag har inte läst den och jag har ingen relation till den. Argument som "aa men asså så är det ju i serien ocksååå" är irrelevanta. Kanske betyder det att även serietidningen suger, kanske inte, jag har ingen aning och jag bryr mig inte.
Filmen handlar om en rik playboy som heter Tony Stark, som har ärvt sin pappas vapenindustri och har på så sätt blivit jättejättejätterik och mäktig. Han är ett praktsvin som man lär sig hata under början av filmen, men efter en stund blir han kidnappad av några terrorister i Afghanistan.
När han åker med amerikanska militären till öknen i Afghanistan för att kolla in vilka häftiga vapen hans företag har byggt blir de attackerade och en bomb eller dylikt detonerar nära Tony, och han får in en massa skärvor i kroppen. Synd att han inte hade någon form av skydd när han åkte där.
Han hålls gisslan och tvingas bygga ett supervapen åt terroristerna eftersom han är jättejättebra på att bygga grejer. OK, det är inte särskilt realistiskt men jag kan köpa det ur ett serieperspektiv. Tony Stark är bäst i världen på att bygga saker, fair enough.
I stället för att bygga ett supervapen åt terroristerna bygger han en fet dräkt åt sig själv, som gör honom osårbar och jättefarlig, med en massa vapen på. Det känns inte särskilt trovärdigt, men låt gå att han bygger den här superdräkten (utan ritningar eller forskning) bara lite sådär på fri hand, i en grotta i Afghanistan, omringad av terrorister som hårdbevakar honom, men utan att de märker något.
Tur för Tony Stark att alla män som inte har vit hy och svarta, insjunkna ögon är för dumma i huvudet för att fatta att han håller på med något fuffens. Jag brukar i vanliga fall inte bry mig om rasism i filmer, men i vissa fall är det så jävla påtagligt att jag bara blir trött. Afghanistan är självklart ett öppet mål i amerikanska filmer, alla vet ju att den där dumma Usama bin Laden kom därifrån.
Dom pratar konstigt, virar tyg runt huvudet, har skägg, mörkare skinn, bär vapen och är jättejättearga på dumma USA och kidnappar gärna amerikaner. Just det, självklart kan de prata engelska också. Perfekt ordförråd och grammatik, men med jävligt taskigt uttal. När de inte pratar på sitt knasiga ökenspråk då, bara för att man ska veta att de är skurkar och att de är värda att hata.
Nå, efter ett par dagar har Tony Stark fixat en superhäftig och superliten reaktor som han proppar in i bröstet, han behöver nämligen ström till en elektromagnet som ska hindra skärvorna från att tränga in i hans hjärta.
Den här reaktorn får även ge ström till den häftiga dräkten som Tony har byggt, av typ järn. Järn är ganska tungt, men han är så himla duktig på att bygga saker så han kan ändå röra sig relativt obehindrat i den här dräkten. Så fort han har hoppat i dräkten kan han utan problem döda pangpang-muslimer genom att slå sina stora knytnävar av järn i ansiktet på dem så att de flyger in i grottans stenväggar.
Fan vad gött det är när man får spöa snubbar från mellanöstern tills dom dör, va? Särskilt när de springer runt och skriker på sitt tokiga språk och pangar med sina primitiva vapen. Man fattar verkligen att de ville att Tony skulle bygga ett supervapen åt dem, så att de äntligen kan få lite respekt! Respekt, mannen.
Jaja, när Tony har dödat alla muslimer utom typ ledaren så flyger han iväg i sin dräkt, eller hur det nu var. Han blir även träffad av bomber och jättejättemycket eld, men det gör inget eftersom alla vet ju att järn, eh, inte leder värme så bra, så inuti sin järndräkt är han skyddad mot hetta... antar jag...
Eller kanske byggde han in någon form av isolering och ett kylsystem? Han hade ändå flera dagar på sig, och Tony Stark är som bekant bäst i världen på att bygga grejer. Skitsamma, han flyger otroligt långt, jättehögt upp i luften och sedan ner som en pannkaka i sanden så att dräkten går i tusen delar.
Hur Tony överlevde den smällen vet ingen, men vid det här laget har nog regissören räknat med att alla som ser filmen har frikopplat sin hjärna från kroppen och slutat tänka, så han kan hitta på vad fan han vill. Jag har nu sett kanske en halvtimme av filmen och jag hatar den redan nästan lika mycket som Avatar. Bra jobbat!
Tony hittas i öknen av militären och han får skjuts hem till USA, tur. Där slås han av den djupa insikten att vapen kan döda. Hela hans liv går ut på att göra vapen, som inte bara kan försvara människor utan även döda dem! Det är nästan som om Tony Stark har suttit ner och mediterat samtidigt som han rökte lite knark och snackat med ett par hippies för att komma fram till den världsomvälvande slutsatsen.
På ett ögonblick är hela Tonys personlighet förändrad - nu när han har sett vad hans dumma vapen kan åstadkomma vill han stänga alla sina vapenfabriker och börja göra gott för världen i stället. Okej, om jag bortser från hur jävla dumt och löjligt det här är, och hur jävla dum Tony Stark måste vara som inte har fattat innan att hans vapen dödar folk, så räcker det här inte för att jag ska sympatisera med honom.
Vi har redan fått veta att han är ett svin, han har varit ett svin i hela sitt liv. Så bara för att han säger "peace bro, weapons suck!" så ska vi helt plötsligt börja bry oss om honom? Tycka om honom? Nå, för att övertyga oss riktigt mycket bygger Tony en andra version av sin superdräkt, som är lite snyggare.
Det är när han hoppar i den här uppgraderade dräkten som han blir Iron Man, en snudd på oförstörbar superhjälte som kan flyga runt i en dräkt och skjuta med olika tuffa vapen. Han tänker, att med den här dräkten kan jag förstöra vapen och skapa fred - fett!
Tja, det är ju ett väldigt sympatiskt drag hos en superhjälte att den ska skapa fred. Det är ju sånt superhjältar gör oftast, löser brott och skapar fred. Problemet är att det inte räcker, det är fortfarande svårt att känna någon som helst sympati för den här självgode nollan.
Självklart finns det en halvtaskig kärlekshistoria också som går ut på att det finns en viss spänning mellan Tony och hans sekreterare. Hon har jobbat hos honom i tio år och har sett honom sätta på brudar på löpande band, och förmodligen har hon alltid önskat att hon var en av dem, lite sådär i smyg.
Nu när Tony har blivit filantrop blir han självklart intresserad av henne. Jag kommer inte ens ihåg om de får varandra eller inte, så jävla ointressant var den delen av historien. Hon är knappt med i filmen och vi får aldrig lära känna henne, förutom att hon är jättesnäll och fungerar lite som Tonys samvete. Det är helt omöjligt att bry sig om henne det minsta.
Hela tiden berättar filmen för oss vad vi ska tycka och känna, allt för att vi ska slippa tänka själva. För om man börjar tänka när man ser den här filmen är man körd. Då kommer det höga blodtrycket och hatet.
OK, så vad är själva konflikten i filmen då? En gammal kompis/kollega till Tony, Obadiah, vill i hemlighet döda honom, och han tycker att det är en rätt dålig idé att Tony vill sluta producera vapen. OK, han är skurken, och han åker till Afghanistan för att kolla läget.
Där har de överlevande terroristerna hittat Tonys första dräkt, och Obadiah snor den. Han tänker väl att om han också har en häftig dräkt kan han spöa Tony, eller nåt. Nu är filmen fantastiskt ointressant och det finns inte en enda person i filmen att bry sig om.
Den enda man har fått lära känna ordentligt är Tony, men han är inte särskilt sympatisk. Jag blir aldrig övertygad om att Tony, på ett par dagar, har förvandlats från bortskämd, dryg playboy till en människoälskande filantrop som vill göra gott för världen, med sin häftiga dräkt. Ja ja, han flyger runt lite i fattiga länder och pajar de vapen som HAN har byggt och skapar lite fred. Är det tänkt att jag ska börja sympatisera med honom nu?
Sen händer det lite ointressant skit och det slutar med att Tony och Obediah slåss i sina respektive dräkter. Det säger pang och bang och bilar rullar runt, och det hela är mycket tröttsamt. Vad är det man ska vara rädd för, egentligen? Att Obediah ska vinna, döda Tony som vi nu har lärt oss att älska och respektera? Åh nej, då kommer dom att fortsätta producera vapen och sälja till terrorister och krigande nationer.. det får bara inte skeeee.. neeej.. gör det inteeeeee.. jag bryr nästan ihjäl mig.
Kanske är det lättare att bry sig det minsta om man är amerikan och verkligen vet hur man hatar terrorister och muslimer i allmänhet, jag vet inte. När filmen nästan är slut är jag övertygad om att jag har blivit mer korkad på köpet. Det är mitt eget fel.
Jaja, Tony vinner självklart och kan fortsätta flyga runt i sin dräkt. På en stor presskonferens berättar han sedan att det är han som är Iron Man. Va? Det finns inget mer ocharmigt när det gäller superhjältar, än när de nte har en hemlig identitet!
Bruce Wayne är också en superrik playboy som åker runt och glassar på fritiden, men det är ju bara en täckmantel. Han är egentligen blygsam och jättesympatisk medan Tony Stark bara är en rik playboy, som gillar att skryta med att han har byggt en häftig dräkt - hela världen ska veta om det.
Halva tjusningen med superhjältar är ju att det ska finnas en tydlig skillnad mellan privatpersonen och hjälten, och att bara någon enstaka person känner till den riktiga identiteten! Det är ju så otroligt jävla löjligt.
Så vad handlade filmen om? Tja, hur Tony Stark blev Iron Man. Varför han blev det, vad som drev honom, varför han vill vara en superhjälte. Den förklarar hans motiv, kan man säga. Okej, så jag ska tycka att Iron Man är häftig bara för att han kan flyga runt och paja vapen, skapa fred i tredje världen?
Det är så avlägset, vi vet ingenting om de här krigen och de här människorna som Tony Räddar (genom att döda terrorister, fuck yeah!!) Det känns mycket mer angeläget att se Stålmannen eller Spindelmannen rädda folk i sin egen stad, att man lär känna omgivningen. De vakar över sina egna städer och håller dem trygga, det är betydligt enklare att bry sig om. Det är lättare att relatera till och bry sig om, folket på gatorna i staden vi känner kan känna sig trygga.
Hela filmen känns som en dålig ursäkt att visa häftiga specialeffekter, och inte ens det bjuds det särskilt mycket på. Tony har egentligen på sig dräkten ganska lite och det finns därför ännu mindre anledning att se skiten. Så då kan man ju tänka sig att filmen ska ge en trovärdig bild av Tony, hans drivkrafter och varför det är bra att han finns.
Dvs, uppföljaren kanske är bättre? Nu när det redan är etablerat vem Tony/Iron Man är kanske nästa film faktiskt kan ha en handling och en story som gör tittaren det minsta intresserad? Haha, fel fel fel.
I uppföljaren har Tony flugit runt i några månader och stoppat krig, och hela världen älskar honom.. utom USA:s regering. De tycker att hans dräkt är ett vapen och att det verkar farligt, kanske i fel händer.
Så det är konflikten i filmen? Att Tony kan förlora sin älskade dräkt? Tja, det och att reaktorn i Tonys bröst gör honom dödssjuk. Som om det inte vore nog så har en rysk snubbe byggt en dräkt som liknar den som Tony har. Jag antar att det finns någon i världen som är nästan lika bra som Tony på att bygga grejer trots allt. Den ryska killen är förbannad eftersom Tonys pappa var taskig mot ryssens pappa för 40 år sedan.
Hur han har lärt sig att bygga saker näst bäst i världen framgår inte riktigt, men jag antar att han har tränat en massa i Ryssland, när han inte var upptagen med att tatuera sig och att lära sig knackig engelska. Men visst, om jag för en stund bortser från att det känns orealistiskt att ryssen skulle kunna vara nästan lika bra som Tony på att bygga, varför finns det då inte fler människor på jorden som är det?
Här kan det också vara värt att påpeka skådespeleriet lite. Robert Downeys syndrom Jr gör väl ett okej jobb, om syftet är att man ska hata Tony Stark. Han är bra som en, bortskämd, osympatisk playboy som kläcker fjantiga one-liners hela tiden. Han gör en mycket stereotyp och opersonlig roll, precis enligt planen.
I första filmen spelades skurken av den fantastiske Jeff Bridges som jag vanligtvis verkligen uppskattar och respekterar som skådespelare. Här hade jag svårt att uppskatta honom, mest eftersom filmen var fruktansvärd och manuset totalt efterblivet.
I andra filmen spelas den ryske skurken av Mickey Rourke som tidigare har gjort några fantastiska roller. Det är alldeles uppenbart att ett par bra skådisar inte kan rädda helt outhärdliga filmer, lika lite som en bra slickepott kan rädda en bränd äggröra.
45 minuter in i andra filmen har jag väldigt svårt att koncentrera mig och jag överväger att spela patiens medan jag lyssnar på filmen med ett halvt öra. Kanske kan det lindra mitt lidande något, men jag gör mitt yttersta för att härda ut. Kan jag lämpa mig igenom det här, kan jag klara vad som helst, tänker jag och står emot impulsen att öppna Spindelharpan.
Varför ska jag bry mig om Tony kan fortsätta vara Iron Man eller inte? Vi har knappt fått se honom uträtta något i dräkten, vi får bara berättat för oss som hastigast att han har stoppat krig och skapat fred!
Jaja, den dumma ryssen blir rekryterad av någon snubbe (vapenexpert) som vill ha hans hjälp med att bygga en armé av superdräkter medan Tony Stark drömmer om att sätta på Scarlett Johansson som har någon slags ointressant roll. Det kanske går att ta mannen ur Iron Man, men det går inte att ta iron ur mannen.. ehh..heheheeheheheeee...hahahaaaa..ha.
Samtidigt lackar hans sekreterare ur för att han beter sig ovärdigt på en fest, han pissar på sig i dräkten och skjuter sönder vattenmeloner inför en skrattande publik. Då fattar vi verkligen att Tony är illa ute med hälsan. Han ba släpper allt och bryyyyr sig inte, tills han får se en gammal film som hans pappa spelade in åt honom. Här får vi under ca 20 sekunder höra lite om Tonys komplicerade relation till sin numera döde far och filmen berättar för oss vad vi ska känna och tycka, perfekt.
Tony visar sällan några känslor och han verkar alltid totalt obrydd, förutom när han bygger saker. Då är han fokuserad och målmedveten, en riktig supersnubbe. Efter en idé han fick från pappans film bygger han en partikelaccelerator på ca en dag. Hur jag kan veta att det bara tog en dag? Jo, Tony byter nämligen inte tröja under hela bygget, och en så rik snubbe som Tony skulle aldrig gå två dagar i samma tröja.
Som jämförelse kan jag berätta att LHC-acceleratorn i CERN tog tio år att bygga, men den är å andra sidan mycket större än Tonys accelerator. Oavsett så förefaller ett dygn en ganska kort tid för att hitta på idén, göra ritningar, beställa material och bygga en partikelaccelerator om man är helt ensam. Faktum är att när Tony Stark är färdig med bygget säger han "that was easy!" och framställer sedan på ett kick ett nytt grundämne, som kan fungera som hållbart bränsle i hans dräkt.
Allvarligt? Ska det inte finnas någon som helst svårigheter i den här filmen? Hur ska man kunna bli engagerad i Tony Starks öde om allt är så jävla enkelt? Han är tydligen så awesome att han kan framställa ett NYTT GRUNDÄMNE i sin NYBYGGDA PARTIKELACCELERATOR på en dag. Allvarligt, min hjärna smälter av dumheten i detta.
Utöver det skjuter han sönder alla elaka robotar och spöar skurkarna i filmen utan att svettas, så det blir aldrig någonsin det minsta spännande. Hans enda svaga punkt är att han håller på att bli sjuk av reaktorn i bröstet, men det var ju uppenbarligen väldigt enkelt fixat. Så vad finns det för konflikt i filmen att bry sig om? Just det, och så är sekreteraren nära att sprängas, men Tony hinner med god marginal rädda henne. Fan vad spännande den scenen var...
Över huvud taget innehåller båda filmerna väldigt lite superhjälte och väldigt mycket "annat". Det hade kunnat vara väldigt intressant, att filmen inte fokuserade enbart på action utan på karaktärsutveckling och story men om det är något som saknas så är det just dessa saker. Istället innehåller filmen urbota korkade försök till historia, ingen som helst karaktärsutveckling (om man inte räknar att Tony går från dryg till lite mindre dryg i första rullen) och några tråkiga och tröttsamma actionscener med CG.
Jag har nu skrapat lite på ytan av de här filmernas uselhet och det finns egentligen otroligt mycket mer att säga om dialogen, manuset och allt annat, men det pallar jag inte.
Men tja, jämfört med Transformers så är filmerna storslagna mästerverk.
söndag 1 juli 2012
True american hate
Ibland lönar det sig verkligen att vara sur, bitter och kritisk till det mesta eftersom det är då man blir som mest belönad när det faktiskt finns något som inte är helt värdelöst, utan faktiskt riktigt bra. Det här är en sådan dag!
Vad får man om man blandar en fet indian, en av hårdrockens ettrigaste riffskrivare, en av historiens allra bästa sologitarrister, en trummis som inte bara är bäst i världen utan även fetast i världen samt en basist som.. öh.. heter Greg?
Jo, då får man ett väldigt inspirerat och välljudande TESTAMENT. Testament har gjort många utflykter genom åren som ibland har varit lyckade, och ibland helt klart mindre lyckade. De har bytt medlemmar typ 700 gånger och drabbats av cancer, men varje gång har de rullat över på mage igen och tagit sig upp, starkare än någonsin.
Jämför med Metallica, som kanske en gång i tiden kunde ha kallats "gamla thrash-rävar" men som nu bara är gamla påsar med bajs, de har också en brokig historia, de har varit med om mycket. Skillnaden mellan dem och Testament är att Metallica inte har gjort ett lyssningsbart riff på typ 30 år, men får av någon oförklarlig anledning fortfarande uppmärksamhet.
Gång på gång påstås det att Metallica "spelar thrash igen", men alla vet att det där inte är sant, det är rent önsketänkande. Testament däremot, har omsorgsfullt plockat ut det bästa från 80-talet, 90-talet och 2000-talet för att sedan krydda med något som känns nytt, fräscht och inspirerat, vilket resulterar i den nya låten True american hate.
Det finns en otrolig fingertoppskänsla i den här låten, och för mig låter det som att det är såhär alla thrashband vill låta, men inga lyckas. Unga hårdrockare gör gott i att studera noga, ty det här är riktigt bra.
Nej, jag slås ofta av hur ointressant och oinspirerad ny metal känns hela tiden, och det finns typ två band som aldrig gör mig besviken: Cannibal corpse och Testament. Nu ska det här inlägget inte handla om Cannibal Corpse så jag nöjer mig med att säga att de är som ett fint vin som åldras med värdighet och får fler och fler intressanta nyanser, fortfarande efter 25 år.
Det är mycket sällan som jag fastnar för en låt första gången jag hör den, men den här låten satte sig direkt. Jag lyssnade kritiskt som vanligt och hade inställningen att "det kommer väl säkert låta skit som allt annat nu för tiden" men Testament gav mig en fet smäll så att jag hajade till, sen ökade pulsen och jag kunde inte tro mina öron.
Testament lyckas ständigt med konststycket att låta både old school och moderna samtidigt, och det tycker jag förtjänar en stor applåd. Det låter lite som förr, men det låter nytt och fräscht - som sagt, med en grym fingertoppskänsla.
Alla riff i låten är välskrivna och snygga, brutala men inte utan vis melodi. Melodierna är snygga utan att bli förutsägbara eller larviga, vilket är en otroligt svår konst i genren. Trumspelet är smakfullt och kryddat av Gene Hoglans unika stil och solot... herre gud, gitarrsolot!
Det är ganska sällan som jag lägger stor vikt vid gitarrsolon, men Alex Skolnick lyckas ofta göra såna solon som verkligen fastnar i bakhuvudet och som får mig att bara sluta ögonen, le och skaka lite på huvudet som en lycklig gubbe.
Han är oerhört begåvad och har i den här låten åstadkommit ett tekniskt och melodiskt underverk. I många andra låtar hade ett så här långt solo känts utdraget och tjatigt, men här passar det utmärkt. Först tänker jag "jävlar vad snyggt det där var" och tror att solot ska vara slut, sen kommer något ännu snyggare och det är svårt att inte skrocka över finessen.
Rakt på sak, brutalt, thrashigt, snyggt, lite melodiskt, fräscht, gammalt.. Testament. Jag lyfter på hatten och förbokar skivan som släpps om ungefär en månad. Måtte resten av materialet hålla samma höga klass som True american hate. Jag är inte särskilt orolig.
Vad får man om man blandar en fet indian, en av hårdrockens ettrigaste riffskrivare, en av historiens allra bästa sologitarrister, en trummis som inte bara är bäst i världen utan även fetast i världen samt en basist som.. öh.. heter Greg?
Jo, då får man ett väldigt inspirerat och välljudande TESTAMENT. Testament har gjort många utflykter genom åren som ibland har varit lyckade, och ibland helt klart mindre lyckade. De har bytt medlemmar typ 700 gånger och drabbats av cancer, men varje gång har de rullat över på mage igen och tagit sig upp, starkare än någonsin.
Jämför med Metallica, som kanske en gång i tiden kunde ha kallats "gamla thrash-rävar" men som nu bara är gamla påsar med bajs, de har också en brokig historia, de har varit med om mycket. Skillnaden mellan dem och Testament är att Metallica inte har gjort ett lyssningsbart riff på typ 30 år, men får av någon oförklarlig anledning fortfarande uppmärksamhet.
Gång på gång påstås det att Metallica "spelar thrash igen", men alla vet att det där inte är sant, det är rent önsketänkande. Testament däremot, har omsorgsfullt plockat ut det bästa från 80-talet, 90-talet och 2000-talet för att sedan krydda med något som känns nytt, fräscht och inspirerat, vilket resulterar i den nya låten True american hate.
Det finns en otrolig fingertoppskänsla i den här låten, och för mig låter det som att det är såhär alla thrashband vill låta, men inga lyckas. Unga hårdrockare gör gott i att studera noga, ty det här är riktigt bra.
Nej, jag slås ofta av hur ointressant och oinspirerad ny metal känns hela tiden, och det finns typ två band som aldrig gör mig besviken: Cannibal corpse och Testament. Nu ska det här inlägget inte handla om Cannibal Corpse så jag nöjer mig med att säga att de är som ett fint vin som åldras med värdighet och får fler och fler intressanta nyanser, fortfarande efter 25 år.
Det är mycket sällan som jag fastnar för en låt första gången jag hör den, men den här låten satte sig direkt. Jag lyssnade kritiskt som vanligt och hade inställningen att "det kommer väl säkert låta skit som allt annat nu för tiden" men Testament gav mig en fet smäll så att jag hajade till, sen ökade pulsen och jag kunde inte tro mina öron.
Testament lyckas ständigt med konststycket att låta både old school och moderna samtidigt, och det tycker jag förtjänar en stor applåd. Det låter lite som förr, men det låter nytt och fräscht - som sagt, med en grym fingertoppskänsla.
Alla riff i låten är välskrivna och snygga, brutala men inte utan vis melodi. Melodierna är snygga utan att bli förutsägbara eller larviga, vilket är en otroligt svår konst i genren. Trumspelet är smakfullt och kryddat av Gene Hoglans unika stil och solot... herre gud, gitarrsolot!
Det är ganska sällan som jag lägger stor vikt vid gitarrsolon, men Alex Skolnick lyckas ofta göra såna solon som verkligen fastnar i bakhuvudet och som får mig att bara sluta ögonen, le och skaka lite på huvudet som en lycklig gubbe.
Han är oerhört begåvad och har i den här låten åstadkommit ett tekniskt och melodiskt underverk. I många andra låtar hade ett så här långt solo känts utdraget och tjatigt, men här passar det utmärkt. Först tänker jag "jävlar vad snyggt det där var" och tror att solot ska vara slut, sen kommer något ännu snyggare och det är svårt att inte skrocka över finessen.
Rakt på sak, brutalt, thrashigt, snyggt, lite melodiskt, fräscht, gammalt.. Testament. Jag lyfter på hatten och förbokar skivan som släpps om ungefär en månad. Måtte resten av materialet hålla samma höga klass som True american hate. Jag är inte särskilt orolig.
onsdag 20 juni 2012
Flippin' burgers
Flippin' burgers har sedan stället öppnade blivit ett fenomen i Stockholm. Det tycks alltid vara lång kö och de har fått goda recensioner och omdömen. Så, en ganska vanlig tisdagseftermiddag gick jag och min vän Andreas dit och hängde på låset.
Trots att han dök upp kl 16:30 och då var där en halvtimme innan öppning så hamnade han inte först i kön, däremot tvåa. Själv kom jag dit en stund senare och gjorde som i matkön på högstadiet - gled före i kön och ställde mig bredvid Ante, som höll en plats åt mig.
När syltan slog upp dörrarna kl 17:00 var kön mycket lång och alla fick inte plats. De som blev kvar utanför fick skriva upp sig på en lista. Med hjälp av öl och någon jävla boll verkade de hålla sig vid gott mod. Faktum är att kön utanför mest liknade en uteservering.
Menyn var ganska litet, vilket ofta är ett gott tecken - hellre få kvalitetsburgare än många halvtaskiga. Efter grav beslutsångest bestämde vi oss båda för att ta samma hamburgare, en varsin Flippin'. Idiot som jag är tog jag ingen bild på menyn och jag minns inte heller exakt vad som ingick i den, men det var en ganska klassisk cheeseburgare. Det enda jag egentligen saknade på menyn var någon hamburgare med bacon på.
Tillgänglig senap var av märket French's vilket tydde på synnerligen gott omdöme. Hamburgaren kostade 125 kr eller något sånt och dök upp på bordet ganska snabbt tillsammans med en varsin Coca cola på flaska samt pommes strips.
Om jag ska börja gnälla lite så ska det väl vara på stripsen. Det var inget fel på dem, men de var ytterst mediokra, ungefär som när man friterar vanliga frysta strips hemma. Således inte värt 35 kr, men strips är ändå en viktig del av hamburgermåltiden så det fick gå. Det var okej.
Det bästa med hamburgaren var helt klart brödet, det var otroligt mjukt, fluffigt och gott. Sedan förtjänar köttet ett omnämnande, det var verkligen otroligt saftigt och perfekt stekt. I övrigt var hamburgaren god, French's senap, Heinz ketchup, dressing, cheddarost.
Dressingen var god men inget utomjordiskt direkt, den passade bra. Så, förtjänar Flippin' burgers hamburgare att kallas för Sveriges bästa, eller Stockholms bästa som vissa påstår? Jag har ingen aning, jag har inte testat så många seriösa hamburgerställen.
Däremot är jag övertygad om att de är bättre än de flesta, och de fattar verkligen vad det handlar om. Men om jag hade samma lika bra bröd hade jag enkelt kunnat göra en bättre hamburgare hemma.
Som efterrätt köpte jag mig en milkshake, som var god. Jag kan dock tycka att deras shakes är ganska fantasilösa då samtliga bygger på Ben & Jerry's-glassar. En ganska enkel och billig utväg, men för all del god.
Flippin' burgers har en mysig lokal med trevlig stämning och är väl värt ett besök. Om man inte är särskilt intresserad av att framställa riktigt bra hamburgare hemma så kan man räkna med något väldigt gott här. Slut på meddelandet.
Trots att han dök upp kl 16:30 och då var där en halvtimme innan öppning så hamnade han inte först i kön, däremot tvåa. Själv kom jag dit en stund senare och gjorde som i matkön på högstadiet - gled före i kön och ställde mig bredvid Ante, som höll en plats åt mig.
När syltan slog upp dörrarna kl 17:00 var kön mycket lång och alla fick inte plats. De som blev kvar utanför fick skriva upp sig på en lista. Med hjälp av öl och någon jävla boll verkade de hålla sig vid gott mod. Faktum är att kön utanför mest liknade en uteservering.
Menyn var ganska litet, vilket ofta är ett gott tecken - hellre få kvalitetsburgare än många halvtaskiga. Efter grav beslutsångest bestämde vi oss båda för att ta samma hamburgare, en varsin Flippin'. Idiot som jag är tog jag ingen bild på menyn och jag minns inte heller exakt vad som ingick i den, men det var en ganska klassisk cheeseburgare. Det enda jag egentligen saknade på menyn var någon hamburgare med bacon på.
Tillgänglig senap var av märket French's vilket tydde på synnerligen gott omdöme. Hamburgaren kostade 125 kr eller något sånt och dök upp på bordet ganska snabbt tillsammans med en varsin Coca cola på flaska samt pommes strips.
Om jag ska börja gnälla lite så ska det väl vara på stripsen. Det var inget fel på dem, men de var ytterst mediokra, ungefär som när man friterar vanliga frysta strips hemma. Således inte värt 35 kr, men strips är ändå en viktig del av hamburgermåltiden så det fick gå. Det var okej.
Det bästa med hamburgaren var helt klart brödet, det var otroligt mjukt, fluffigt och gott. Sedan förtjänar köttet ett omnämnande, det var verkligen otroligt saftigt och perfekt stekt. I övrigt var hamburgaren god, French's senap, Heinz ketchup, dressing, cheddarost.
Dressingen var god men inget utomjordiskt direkt, den passade bra. Så, förtjänar Flippin' burgers hamburgare att kallas för Sveriges bästa, eller Stockholms bästa som vissa påstår? Jag har ingen aning, jag har inte testat så många seriösa hamburgerställen.
Däremot är jag övertygad om att de är bättre än de flesta, och de fattar verkligen vad det handlar om. Men om jag hade samma lika bra bröd hade jag enkelt kunnat göra en bättre hamburgare hemma.
Som efterrätt köpte jag mig en milkshake, som var god. Jag kan dock tycka att deras shakes är ganska fantasilösa då samtliga bygger på Ben & Jerry's-glassar. En ganska enkel och billig utväg, men för all del god.
Flippin' burgers har en mysig lokal med trevlig stämning och är väl värt ett besök. Om man inte är särskilt intresserad av att framställa riktigt bra hamburgare hemma så kan man räkna med något väldigt gott här. Slut på meddelandet.
 |
| Bild på menyn. Smart att inte fotografera något annat än logon? |
 |
| Ante var ganska hungrig |
 |
| Hamburgare och grejer |
 |
| Här kan man ana kön utanför |
 |
| Milkshake tillverkad av Caramel chew chew. |
tisdag 15 maj 2012
Att sälja en kamera
Efter fyra år har jag sålt en av mina käraste ägodelar, min Nikon D300. Lite vemodigt, men det var dags att lämna plats för nyare teknik. Egentligen var jag utomordentligt nöjd med utrustningen, men jag ville så förtvivlat gärna ha en systemkamera som kan filma.
Därför lade jag ut kameran med tillhörande tillbehör som annons på Fotosidan vilket gav blott ett enda svar:
"Hello! You sometimes happens to Åland, Mariehamn? I can pick up the lens 16-85mm and 35 mm here."
Jag ba, näe. Nu är det ju så att jag bor i Stockholm och jag är inte så jättesugen på att ta färjan över till Åland för att sälja grejerna. Det är ju ändå kutym att köparen gör eventuella ansträngningar och inte tvärtom. Så Viacheslav blev dessvärre utan objektiv och jag lade till sist ut annonsen på Blocket.
Nikon D300, köpt juni 2008 - 17 000-18 000 exponeringar (av ca 150 000 kr), 16 GB CF-kort - 5000 kr
Kit-objektivet Nikon AF-S DX 16-85/3,5-5,6 G ED VR - 3500 kr
Nikon AF 50/1,8D - 1000 kr
Nikon AF-S DX 35/1,8 G - 1000 kr
Blixten Nikon Speedlight SB-600 med omni bounce - 1500 kr
Nikon-väska - Medföljer om du köper huset eller allt samtidigt, om du vill.
67 mm polarisationsfilter kan också skickas med.
Paketpris för allt kan vi säga 11 000 kr men grejerna säljs även separat - se priser. Jag föredrar att sälja öga mot öga i Stockholm för att undvika strul och risker vid frakten, men kan skicka om köparen betalar frakten samt om vi använder Internetgirot för säker betalning.
Prutmail besvaras ej :)
Jag tror inte att jag har kvar några originalkartonger, för kännedom."
Jag anser att det är fullt rimliga priser, i nivå med övriga marknaden. Ganska snabbt fick jag följande svar:
"hej,
Du har fortfarande kameran till salu? skicka mig priset på kameran."
Lite märkligt tyckte jag, då jag skrev priserna i annonsen. Dessutom flaggade Gmail för att det var någon form av bedrägeri, så jag kasserade mailet utan att svara.
Redan nästa dag mailade två olika välartade herrar och på kvällen hade jag sålt 35 mm-objektivet samt blixten utan något tjafs! Jag fick även ett seriöst mail från en kille som ville köpa kamerahuset samt 50 mm-objektivet, vilka jag nu har skickat iväg till Lindesberg.
Två dagar efter att jag hade lagt ut annonsen fick jag följande mail från Niklas i Göteborg:
"Hej Johan,
Jag är intresserad av din D300, synd att den inte kan filma som D300s.
Eftersom du inte vill ha prut mail, så får du ge mig ditt bästa pris.
Man sätter väl alltid in en annons med ett högre pris, så köparen kan
pruta?
Som sagt är jag intresserad av din 4 år gamla kamera, som du tagit
18.000 bilder med. Jag betalar frakt och Internetgirot. Svarar jag inte
var priset för högt.
Ha det bra
Niklas"
Maken till jävla fräckhet har jag sällan skådat. Han kan ju gärna få anse att mina priser är orimligt höga, men då jag uttryckligen har skrivit att det inte går att pruta, varför mailar man då och försöker? Och OM man nu ska försöka sig på att pruta trots allt, vilket är en dålig idé från början, varför uttrycker man sig då så fruktansvärt oförskämt, som att han skulle göra mig en tjänst genom att köpa min jävla skitkamera, ungefär?
Han belönades med följande svar:
"Hej! Nej, ingen prutning innebär precis vad det står - ingen prutning. Dvs, jag vill ha det priset jag har satt. Det är redan ett schysst pris.
Jag fick några ytterligare trevliga mail, sedan en till skamlös prutare:
"Hej
bjuder 700 för Nikon AF 35/1,8G DX AF-S
mvh
Anders"
Jag kanske borde ha skitit i det men svarade ändå:
"Hej! Du kanske missade det där med "prutmail besvaras ej", men jag kan göra ett undantag för din skull. Objektivet såldes på mindre än ett dygn för utsatt pris, 1000 kr. Vänligen lär dig vanligt hyfs.
Sen fick jag bara en handfull seriösa och trevliga mail samt ett par som försökte sig på lättare prutning, men då var allt redan sålt. Alla affärer är klara och Sony SLT α-77 är inköpt. Nedan finns en bild på en fin kattnäsa, tagen med nya kameran.
Därför lade jag ut kameran med tillhörande tillbehör som annons på Fotosidan vilket gav blott ett enda svar:
"Hello! You sometimes happens to Åland, Mariehamn? I can pick up the lens 16-85mm and 35 mm here."
Jag ba, näe. Nu är det ju så att jag bor i Stockholm och jag är inte så jättesugen på att ta färjan över till Åland för att sälja grejerna. Det är ju ändå kutym att köparen gör eventuella ansträngningar och inte tvärtom. Så Viacheslav blev dessvärre utan objektiv och jag lade till sist ut annonsen på Blocket.
Nedan följer annonsen i sin helhet:
"Jag har följande utrustning till salu, allt är i fint skick och fungerar utmärkt.
Nikon D300, köpt juni 2008 - 17 000-18 000 exponeringar (av ca 150 000 kr), 16 GB CF-kort - 5000 kr
Kit-objektivet Nikon AF-S DX 16-85/3,5-5,6 G ED VR - 3500 kr
Nikon AF 50/1,8D - 1000 kr
Nikon AF-S DX 35/1,8 G - 1000 kr
Blixten Nikon Speedlight SB-600 med omni bounce - 1500 kr
Nikon-väska - Medföljer om du köper huset eller allt samtidigt, om du vill.
67 mm polarisationsfilter kan också skickas med.
Paketpris för allt kan vi säga 11 000 kr men grejerna säljs även separat - se priser. Jag föredrar att sälja öga mot öga i Stockholm för att undvika strul och risker vid frakten, men kan skicka om köparen betalar frakten samt om vi använder Internetgirot för säker betalning.
Prutmail besvaras ej :)
Jag tror inte att jag har kvar några originalkartonger, för kännedom."
"hej,
Du har fortfarande kameran till salu? skicka mig priset på kameran."
Lite märkligt tyckte jag, då jag skrev priserna i annonsen. Dessutom flaggade Gmail för att det var någon form av bedrägeri, så jag kasserade mailet utan att svara.
Redan nästa dag mailade två olika välartade herrar och på kvällen hade jag sålt 35 mm-objektivet samt blixten utan något tjafs! Jag fick även ett seriöst mail från en kille som ville köpa kamerahuset samt 50 mm-objektivet, vilka jag nu har skickat iväg till Lindesberg.
Två dagar efter att jag hade lagt ut annonsen fick jag följande mail från Niklas i Göteborg:
"Hej Johan,
Jag är intresserad av din D300, synd att den inte kan filma som D300s.
Eftersom du inte vill ha prut mail, så får du ge mig ditt bästa pris.
Man sätter väl alltid in en annons med ett högre pris, så köparen kan
pruta?
Som sagt är jag intresserad av din 4 år gamla kamera, som du tagit
18.000 bilder med. Jag betalar frakt och Internetgirot. Svarar jag inte
var priset för högt.
Ha det bra
Niklas"
Han belönades med följande svar:
"Hej! Nej, ingen prutning innebär precis vad det står - ingen prutning. Dvs, jag vill ha det priset jag har satt. Det är redan ett schysst pris.
Du behöver inte svara på detta mail alls då jag redan har sålt kameran, till utsatt pris. Det tog en dag. Det tar jag som en indikation på att jag satte ett väldigt bra pris, trots att kameran inte kan filma som D300s.
Trevlig kväll!
/Johan"
"Hej
bjuder 700 för Nikon AF 35/1,8G DX AF-S
mvh
Anders"
Jag kanske borde ha skitit i det men svarade ändå:
"Hej! Du kanske missade det där med "prutmail besvaras ej", men jag kan göra ett undantag för din skull. Objektivet såldes på mindre än ett dygn för utsatt pris, 1000 kr. Vänligen lär dig vanligt hyfs.
MVH
Johan"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)