Gud.. mitt blodtryck. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att se filmen Iron Man igår. Det här inlägget kommer att handla om både första och andra filmen, och om läsaren har tänkt se filmerna är det dumt att läsa vidare. Dels för att jag kommer att avslöja allt som händer och dels eftersom mina åsikter kan uppfattas som förolämpande och kränkande mot de som faktiskt gillar filmerna.
Här följer en del ganska osammanhängande tankar om först den första, och sedan den andra filmen.
Jag hade visserligen väntat mig att den skulle vara fruktansvärt dålig, men jag hade inte väntat mig att den skulle vara SÅ dålig som den faktiskt var. Eller, att den skulle vara så urbota korkad och löjlig. Stundtals fick jag nästan samma känsla som när jag såg Transformers, även om Iron Man var lite mindre outhärdlig att se på.
Nu skiter jag i serietidningen, jag har inte läst den och jag har ingen relation till den. Argument som "aa men asså så är det ju i serien ocksååå" är irrelevanta. Kanske betyder det att även serietidningen suger, kanske inte, jag har ingen aning och jag bryr mig inte.
Filmen handlar om en rik playboy som heter Tony Stark, som har ärvt sin pappas vapenindustri och har på så sätt blivit jättejättejätterik och mäktig. Han är ett praktsvin som man lär sig hata under början av filmen, men efter en stund blir han kidnappad av några terrorister i Afghanistan.
När han åker med amerikanska militären till öknen i Afghanistan för att kolla in vilka häftiga vapen hans företag har byggt blir de attackerade och en bomb eller dylikt detonerar nära Tony, och han får in en massa skärvor i kroppen. Synd att han inte hade någon form av skydd när han åkte där.
Han hålls gisslan och tvingas bygga ett supervapen åt terroristerna eftersom han är jättejättebra på att bygga grejer. OK, det är inte särskilt realistiskt men jag kan köpa det ur ett serieperspektiv. Tony Stark är bäst i världen på att bygga saker, fair enough.
I stället för att bygga ett supervapen åt terroristerna bygger han en fet dräkt åt sig själv, som gör honom osårbar och jättefarlig, med en massa vapen på. Det känns inte särskilt trovärdigt, men låt gå att han bygger den här superdräkten (utan ritningar eller forskning) bara lite sådär på fri hand, i en grotta i Afghanistan, omringad av terrorister som hårdbevakar honom, men utan att de märker något.
Tur för Tony Stark att alla män som inte har vit hy och svarta, insjunkna ögon är för dumma i huvudet för att fatta att han håller på med något fuffens. Jag brukar i vanliga fall inte bry mig om rasism i filmer, men i vissa fall är det så jävla påtagligt att jag bara blir trött. Afghanistan är självklart ett öppet mål i amerikanska filmer, alla vet ju att den där dumma Usama bin Laden kom därifrån.
Dom pratar konstigt, virar tyg runt huvudet, har skägg, mörkare skinn, bär vapen och är jättejättearga på dumma USA och kidnappar gärna amerikaner. Just det, självklart kan de prata engelska också. Perfekt ordförråd och grammatik, men med jävligt taskigt uttal. När de inte pratar på sitt knasiga ökenspråk då, bara för att man ska veta att de är skurkar och att de är värda att hata.
Nå, efter ett par dagar har Tony Stark fixat en superhäftig och superliten reaktor som han proppar in i bröstet, han behöver nämligen ström till en elektromagnet som ska hindra skärvorna från att tränga in i hans hjärta.
Den här reaktorn får även ge ström till den häftiga dräkten som Tony har byggt, av typ järn. Järn är ganska tungt, men han är så himla duktig på att bygga saker så han kan ändå röra sig relativt obehindrat i den här dräkten. Så fort han har hoppat i dräkten kan han utan problem döda pangpang-muslimer genom att slå sina stora knytnävar av järn i ansiktet på dem så att de flyger in i grottans stenväggar.
Fan vad gött det är när man får spöa snubbar från mellanöstern tills dom dör, va? Särskilt när de springer runt och skriker på sitt tokiga språk och pangar med sina primitiva vapen. Man fattar verkligen att de ville att Tony skulle bygga ett supervapen åt dem, så att de äntligen kan få lite respekt! Respekt, mannen.
Jaja, när Tony har dödat alla muslimer utom typ ledaren så flyger han iväg i sin dräkt, eller hur det nu var. Han blir även träffad av bomber och jättejättemycket eld, men det gör inget eftersom alla vet ju att järn, eh, inte leder värme så bra, så inuti sin järndräkt är han skyddad mot hetta... antar jag...
Eller kanske byggde han in någon form av isolering och ett kylsystem? Han hade ändå flera dagar på sig, och Tony Stark är som bekant bäst i världen på att bygga grejer. Skitsamma, h
an flyger otroligt långt, jättehögt upp i luften och sedan ner som en pannkaka i sanden så att dräkten går i tusen delar.
Hur Tony överlevde den smällen vet ingen, men vid det här laget har nog regissören räknat med att alla som ser filmen har frikopplat sin hjärna från kroppen och slutat tänka, så han kan hitta på vad fan han vill. Jag har nu sett kanske en halvtimme av filmen och jag hatar den redan nästan lika mycket som Avatar. Bra jobbat!
Tony hittas i öknen av militären och han får skjuts hem till USA, tur. Där slås han av den djupa insikten att vapen kan döda. Hela hans liv går ut på att göra vapen, som inte bara kan försvara människor utan även döda dem! Det är nästan som om Tony Stark har suttit ner och mediterat samtidigt som han rökte lite knark och snackat med ett par hippies för att komma fram till den världsomvälvande slutsatsen.
På ett ögonblick är hela Tonys personlighet förändrad - nu när han har sett vad hans dumma vapen kan åstadkomma vill han stänga alla sina vapenfabriker och börja göra gott för världen i stället. Okej, om jag bortser från hur jävla dumt och löjligt det här är, och hur jävla dum Tony Stark måste vara som inte har fattat innan att hans vapen dödar folk, så räcker det här inte för att jag ska sympatisera med honom.
Vi har redan fått veta att han är ett svin, han har varit ett svin i hela sitt liv. Så bara för att han säger "peace bro, weapons suck!" så ska vi helt plötsligt börja bry oss om honom? Tycka om honom? Nå, för att övertyga oss riktigt mycket bygger Tony en andra version av sin superdräkt, som är lite snyggare.
Det är när han hoppar i den här uppgraderade dräkten som han blir Iron Man, en snudd på oförstörbar superhjälte som kan flyga runt i en dräkt och skjuta med olika tuffa vapen. Han tänker, att med den här dräkten kan jag förstöra vapen och skapa fred - fett!
Tja, det är ju ett väldigt sympatiskt drag hos en superhjälte att den ska skapa fred. Det är ju sånt superhjältar gör oftast, löser brott och skapar fred. Problemet är att det inte räcker, det är fortfarande svårt att känna någon som helst sympati för den här självgode nollan.
Självklart finns det en halvtaskig kärlekshistoria också som går ut på att det finns en viss spänning mellan Tony och hans sekreterare. Hon har jobbat hos honom i tio år och har sett honom sätta på brudar på löpande band, och förmodligen har hon alltid önskat att hon var en av dem, lite sådär i smyg.
Nu när Tony har blivit filantrop blir han självklart intresserad av henne. Jag kommer inte ens ihåg om de får varandra eller inte, så jävla ointressant var den delen av historien. Hon är knappt med i filmen och vi får aldrig lära känna henne, förutom att hon är jättesnäll och fungerar lite som Tonys samvete. Det är helt omöjligt att bry sig om henne det minsta.
Hela tiden berättar filmen för oss vad vi ska tycka och känna, allt för att vi ska slippa tänka själva. För om man börjar tänka när man ser den här filmen är man körd. Då kommer det höga blodtrycket och hatet.
OK, så vad är själva konflikten i filmen då? En gammal kompis/kollega till Tony, Obadiah, vill i hemlighet döda honom, och han tycker att det är en rätt dålig idé att Tony vill sluta producera vapen. OK, han är skurken, och han åker till Afghanistan för att kolla läget.
Där har de överlevande terroristerna hittat Tonys första dräkt, och Obadiah snor den. Han tänker väl att om han också har en häftig dräkt kan han spöa Tony, eller nåt. Nu är filmen fantastiskt ointressant och det finns inte en enda person i filmen att bry sig om.
Den enda man har fått lära känna ordentligt är Tony, men han är inte särskilt sympatisk. Jag blir aldrig övertygad om att Tony, på ett par dagar, har förvandlats från bortskämd, dryg playboy till en människoälskande filantrop som vill göra gott för världen, med sin häftiga dräkt. Ja ja, han flyger runt lite i fattiga länder och pajar de vapen som HAN har byggt och skapar lite fred. Är det tänkt att jag ska börja sympatisera med honom nu?
Sen händer det lite ointressant skit och det slutar med att Tony och Obediah slåss i sina respektive dräkter. Det säger pang och bang och bilar rullar runt, och det hela är mycket tröttsamt. Vad är det man ska vara rädd för, egentligen? Att Obediah ska vinna, döda Tony som vi nu har lärt oss att älska och respektera? Åh nej, då kommer dom att fortsätta producera vapen och sälja till terrorister och krigande nationer.. det får bara inte skeeee.. neeej.. gör det inteeeeee.. jag bryr nästan ihjäl mig.
Kanske är det lättare att bry sig det minsta om man är amerikan och verkligen vet hur man hatar terrorister och muslimer i allmänhet, jag vet inte. När filmen nästan är slut är jag övertygad om att jag har blivit mer korkad på köpet. Det är mitt eget fel.
Jaja, Tony vinner självklart och kan fortsätta flyga runt i sin dräkt. På en stor presskonferens berättar han sedan att det är han som är Iron Man. Va? Det finns inget mer ocharmigt när det gäller superhjältar, än när de nte har en hemlig identitet!
Bruce Wayne är också en superrik playboy som åker runt och glassar på fritiden, men det är ju bara en täckmantel. Han är egentligen blygsam och jättesympatisk medan Tony Stark bara är en rik playboy, som gillar att skryta med att han har byggt en häftig dräkt - hela världen ska veta om det.
Halva tjusningen med superhjältar är ju att det ska finnas en tydlig skillnad mellan privatpersonen och hjälten, och att bara någon enstaka person känner till den riktiga identiteten! Det är ju så otroligt jävla löjligt.
Så vad handlade filmen om? Tja, hur Tony Stark blev Iron Man. Varför han blev det, vad som drev honom, varför han vill vara en superhjälte. Den förklarar hans motiv, kan man säga. Okej, så jag ska tycka att Iron Man är häftig bara för att han kan flyga runt och paja vapen, skapa fred i tredje världen?
Det är så avlägset, vi vet ingenting om de här krigen och de här människorna som Tony Räddar (genom att döda terrorister, fuck yeah!!) Det känns mycket mer angeläget att se Stålmannen eller Spindelmannen rädda folk i sin egen stad, att man lär känna omgivningen. De vakar över sina egna städer och håller dem trygga, det är betydligt enklare att bry sig om. Det är lättare att relatera till och bry sig om, folket på gatorna i staden vi känner kan känna sig trygga.
Hela filmen känns som en dålig ursäkt att visa häftiga specialeffekter, och inte ens det bjuds det särskilt mycket på. Tony har egentligen på sig dräkten ganska lite och det finns därför ännu mindre anledning att se skiten. Så då kan man ju tänka sig att filmen ska ge en trovärdig bild av Tony, hans drivkrafter och varför det är bra att han finns.
Dvs, uppföljaren kanske är bättre? Nu när det redan är etablerat vem Tony/Iron Man är kanske nästa film faktiskt kan ha en handling och en story som gör tittaren det minsta intresserad? Haha, fel fel fel.
I uppföljaren har Tony flugit runt i några månader och stoppat krig, och hela världen älskar honom.. utom USA:s regering. De tycker att hans dräkt är ett vapen och att det verkar farligt, kanske i fel händer.
Så det är konflikten i filmen? Att Tony kan förlora sin älskade dräkt? Tja, det och att reaktorn i Tonys bröst gör honom dödssjuk.
Som om det inte vore nog så har en rysk snubbe byggt en dräkt som liknar den som Tony har. Jag antar att det finns någon i världen som är nästan lika bra som Tony på att bygga grejer trots allt. Den ryska killen är förbannad eftersom Tonys pappa var taskig mot ryssens pappa för 40 år sedan.
Hur han har lärt sig att bygga saker näst bäst i världen framgår inte riktigt, men jag antar att han har tränat en massa i Ryssland, när han inte var upptagen med att tatuera sig och att lära sig knackig engelska. Men visst, om jag för en stund bortser från att det känns orealistiskt att ryssen skulle kunna vara nästan lika bra som Tony på att bygga, varför finns det då inte fler människor på jorden som är det?
Här kan det också vara värt att påpeka skådespeleriet lite. Robert Downeys syndrom Jr gör väl ett okej jobb, om syftet är att man ska hata Tony Stark. Han är bra som en, bortskämd, osympatisk playboy som kläcker fjantiga one-liners hela tiden. Han gör en mycket stereotyp och opersonlig roll, precis enligt planen.
I första filmen spelades skurken av den fantastiske Jeff Bridges som jag vanligtvis verkligen uppskattar och respekterar som skådespelare. Här hade jag svårt att uppskatta honom, mest eftersom filmen var fruktansvärd och manuset totalt efterblivet.
I andra filmen spelas den ryske skurken av Mickey Rourke som tidigare har gjort några fantastiska roller. Det är alldeles uppenbart att ett par bra skådisar inte kan rädda helt outhärdliga filmer, lika lite som en bra slickepott kan rädda en bränd äggröra.
45 minuter in i andra filmen har jag väldigt svårt att koncentrera mig och jag överväger att spela patiens medan jag lyssnar på filmen med ett halvt öra. Kanske kan det lindra mitt lidande något, men jag gör mitt yttersta för att härda ut. Kan jag lämpa mig igenom det här, kan jag klara vad som helst, tänker jag och står emot impulsen att öppna Spindelharpan.
Varför ska jag bry mig om Tony kan fortsätta vara Iron Man eller inte? Vi har knappt fått se honom uträtta något i dräkten, vi får bara berättat för oss som hastigast att han har stoppat krig och skapat fred!
Jaja, den dumma ryssen blir rekryterad av någon snubbe (vapenexpert) som vill ha hans hjälp med att bygga en armé av superdräkter medan Tony Stark drömmer om att sätta på Scarlett Johansson som har någon slags ointressant roll. Det kanske går att ta mannen ur Iron Man, men det går inte att ta iron ur mannen.. ehh..heheheeheheheeee...hahahaaaa..ha.
Samtidigt lackar hans sekreterare ur för att han beter sig ovärdigt på en fest, han pissar på sig i dräkten och skjuter sönder vattenmeloner inför en skrattande publik. Då fattar vi verkligen att Tony är illa ute med hälsan. Han ba släpper allt och bryyyyr sig inte, tills han får se en gammal film som hans pappa spelade in åt honom. Här får vi under ca 20 sekunder höra lite om Tonys komplicerade relation till sin numera döde far och filmen berättar för oss vad vi ska känna och tycka, perfekt.
Tony visar sällan några känslor och han verkar alltid totalt obrydd, förutom när han bygger saker. Då är han fokuserad och målmedveten, en riktig supersnubbe. Efter en idé han fick från pappans film bygger han en partikelaccelerator på ca en dag. Hur jag kan veta att det bara tog en dag? Jo, Tony byter nämligen inte tröja under hela bygget, och en så rik snubbe som Tony skulle aldrig gå två dagar i samma tröja.
Som jämförelse kan jag berätta att LHC-acceleratorn i CERN tog tio år att bygga, men den är å andra sidan mycket större än Tonys accelerator. Oavsett så förefaller ett dygn en ganska kort tid för att hitta på idén, göra ritningar, beställa material och bygga en partikelaccelerator om man är helt ensam. Faktum är att när Tony Stark är färdig med bygget säger han "that was easy!" och framställer sedan på ett kick ett nytt grundämne, som kan fungera som hållbart bränsle i hans dräkt.
Allvarligt? Ska det inte finnas någon som helst svårigheter i den här filmen? Hur ska man kunna bli engagerad i Tony Starks öde om allt är så jävla enkelt? Han är tydligen så awesome att han kan framställa ett NYTT GRUNDÄMNE i sin NYBYGGDA PARTIKELACCELERATOR på en dag. Allvarligt, min hjärna smälter av dumheten i detta.
Utöver det skjuter han sönder alla elaka robotar och spöar skurkarna i filmen utan att svettas, så det blir aldrig någonsin det minsta spännande. Hans enda svaga punkt är att han håller på att bli sjuk av reaktorn i bröstet, men det var ju uppenbarligen väldigt enkelt fixat. Så vad finns det för konflikt i filmen att bry sig om? Just det, och så är sekreteraren nära att sprängas, men Tony hinner med god marginal rädda henne. Fan vad spännande den scenen var...
Över huvud taget innehåller båda filmerna väldigt lite superhjälte och väldigt mycket "annat". Det hade kunnat vara väldigt intressant, att filmen inte fokuserade enbart på action utan på karaktärsutveckling och story men om det är något som saknas så är det just dessa saker. Istället innehåller filmen urbota korkade försök till historia, ingen som helst karaktärsutveckling (om man inte räknar att Tony går från dryg till lite mindre dryg i första rullen) och några tråkiga och tröttsamma actionscener med CG.
Jag har nu skrapat lite på ytan av de här filmernas uselhet och det finns egentligen otroligt mycket mer att säga om dialogen, manuset och allt annat, men det pallar jag inte.
Men tja, jämfört med Transformers så är filmerna storslagna mästerverk.
