Så, ni har jag haft Testaments senaste platta Dark roots of earth i ett par veckor och är redo att ge ett utlåtande. Första lyssningen gjorde mig väldigt besviken, det var som att jag efter varje låt tänkte "okej, den här var ju inte så bra.. men nästa kanske blir bättre", vilket är ett hemskt dåligt tecken.
Nu är det snudd på orimligt att kräva att alla låtar på skivan ska vara lika bra som mästerverket "True American Hate", men jag tycker att det är någonting ruttet över att släppa en singel en tid före skivsläppet för att få upp hypen, för att sedan släppa en skiva som håller betydligt lägre kvalitet.
Nå, det finns gott om plattor som har tagit tid för mig att gilla, det är mer regel än undantag, så jag surade lite och hoppades att jag skulle ändra åsikt efter några lyssningar. Det första problemet jag hade var avsaknaden av snabba thrashlåtar, med mycket energi. Det andra problemet var att influenserna kändes lite tvivelaktiga.
Jag fick känslan av att Testament hade sneglat och lyssnat lite för mycket på Practice What You Preach, Souls of Black och till och med The Ritual när de sökte inspiration till den här skivan, vilket i min bok är deras sämsta och mest förglömliga skivor.
Nå, det var mina första intryck - här följer en låt-för-låt-genomgång av vad jag har att säga om skivan efter ett antal spinn:
01 - "Rise Up"
Riktigt välskriven och thrashig, känns fräsch och har grym attityd. Den här låten har vuxit mycket på mig, och den är en perfekt låt att inleda skivan med.
02 - "Native Blood"
Detta var den andra singeln som släpptes, innan skivan hade kommit ut. Direkt när jag hörde den började mina förväntningar på skivan sänkas rejält, vilket nog var bra. Nu tycker jag att låten är riktigt bra - en stund - sedan ballar den ur totalt.
Det är alltid tråkigt när band förstör en bra låt pga dåligt omdöme, i det här fallet handlar det om att slänga in ett par obegripliga tonartsändringar. Här bygger Testament upp en mycket stabil början i två och en halv minut, sen urartar låten med en märklig tonartsändring samt ett trist gitarrsolo.
Hade det varit allt hade jag nog kunnat leva med låten, men nu avslutas också låten i klimax med en tonartshöjning igen i de sista refrängerna, här med sång till skillnad från partiet i mitten av låten. Det är så dåligt, fantasilöst och smaklöst att hela låten blir förstörd. Nu kommer jag alltid att spola förbi denna låt när jag lyssnar på plattan, synd.
03 - "Dark Roots of Earth"
Testament brukar i vanliga fall lägga extremt mycket krut på titelspåren på deras plattor, och ofta är titelspåren överlägset bäst, eller till och med den enda bra låten på hela skivan. Därför väntar jag mig alltid extra mycket av deras titelspår, men den här gången blev jag besviken.
Det är visserligen en stabil och mycket välskriven låt med bra stämning, och den känns väldigt genomtänkt. Däremot är den tyvärr inte särskilt intressant eller rolig, inte för det här bandet och på den här skivan. Jag fick helt fel förväntningar av "True American Hate" som hintade om en snabb och brutal skiva. Samtidigt är det den här låten som oftast fastnar i min hjärna, riffen sätter sig verkligen, vilket nog är ett tecken på att det är mig det är fel på och inte låten. Det var bara inte vad jag var sugen på och vad jag hade förväntat mig.
04 - "True American Hate"
Se http://lilleapan.blogspot.se/2012/07/true-american-hate.html med tillägg att den här låten sticker ut från övriga låtar genom att vara den enda riktiga superhiten, den enda riktigt värdiga låten. Den är snabbast, mest aggressiv, mest välskriven och den enda låten som är helt nödvändig på skivan. Låten är i en helt annan klass.
05 - "A Day in the Death"
Det här är en ganska intressant låt, den har ett fräckt basintro och den är synnerligen välskriven och genomtänkt men lider av samma problem som titelspåret. Låten är ganska slö och stämningsfull och det är inget fel på den, men det är inte vad jag hade förväntat mig, och det var inte riktigt vad jag var sugen på.
06 - "Cold Embrace"
En ballad. Det var länge sedan Testament hade en dylik ballad på en skiva, vilket i sig är ganska intressant. Dessvärre är låten en av de bästa på skivan, vilket säger en hel del om det övriga materialet. Det hade varit helt i sin ordning om övriga låtar höll högre kvalitet och var mer aggressiva, för att skapa större kontrast till den här låten, men nu dras bara tempot och energin ner ytterligare.
Oavsett så är det här en väldigt välskriven och bra låt, det är en svår konst att göra hårdrocksballader som inte är smöriga eller bara dåliga, men den här låten funkar väldigt bra. Stundtals får jag Metallica-vibbar; det är som om Testament har inspirerats av det som Metallica faktiskt gjorde rätt (även om det inte var mycket) under 90-talet.
Så, en stor poäng för det, men bland ett gäng tråkiga och lågintensiva låtar drunknar den tyvärr och tappar en del.
07 - "Man Kills Mankind"
Det här är en ganska kaxig och inte helt oäven låt som hade kunnat vara en utmärkt midtempokontrast bland ett gäng mer intensiva låtar, men även denna låt drunknar lite bland allt det mediokra. Versen är helt lysande, och här hör man att de har inspirerats av det lilla som var bra med Testament i slutet av 80-talet och det tidiga 90-talet. Bitvis är den inte helt olik "Electric Crown".
Skönt gung och smakfullt trumspel gör detta till en av de mest minnesvärda låtarna på skivan.
08 - "Throne of Thorns"
Låten börjar med ett vansinnigt snyggt och smakfullt intro och byggs sedan omsorgsfullt upp. Till och med andra refrängen är den helt lysande, sedan urartar den i en lökig gitarrorgie och tappar fokus totalt. Det enda som skulle kunna göra låten sämre är om Chuck Billy skulle börja med sin jävla ovana att sjunga WÖÖÖÖÖÖÖ, vilket han självklart gör. Kanske är det han som helt saknar omdöme, vad vet jag?
Han är en lysande sångare och på den här skivan gör han sitt livs insats och visar upp en otrolig bredd i register och teknik. Det måste vara ganska få sångare som kan sjunga både rent, thrashigt och punkigt framgångsrikt med en sån satans attityd, samtidigt som han kan growla otroligt avgrundsartat.
Samtidigt har han ovanan att "wööööa" till gitarrmelodier live, och tycks gilla att få med sig publiken i samma outhärdliga och vidriga beteende. För mig är det helt obegripligt att man kan göra så, och det borde vara straffbart.
Efter tre minuter av öronbedövande kakafoni halkar de rätt igen och låten blir bra, men då är det så dags. Låten är över 7 minuter lång, varav tre av dessa minuter är totalt överflödiga och sabbar en annars gedigen låt. Jag förstår att de ville göra den episk och var tvungna att lägga in något i mitten, men det gjordes tyvärr helt utan omdöme.
09 - "Last Stand for Independence"
Det som gång på gång slår mig när jag hör den här låten är "vänta nu.. var har jag hört det här?" .. Testament har flera gånger inspirerats lite väl mycket av både sig själva och andra vilket kan vara ganska underhållande om man är uppmärksam. Vad sägs om att såga upp låten lite?
Introriffet samt versen:
Lyssna på introriffet till "The Persecuted Won't Forget" och sedan allmänt på "Henchmen Ride" från The Formation of Damnation. Nästan skrattretande, eller hur?
01:24 - Riff
OK, detta är lite långsökt och säkerligen ett sammanträffande, men lyssna på introriffet till "Bury Me an Angel" med Arch Enemy. Inte samma tonart då Arch Enemy har stämt ner mycket mer, men ändå. Dessutom är det omöjligt att inte associera till "...And Justice for All" (du vet vilket riff jag menar).
Som en bonus kan jag påpeka ett annat riff som Testament har snott från sig själva på den här plattan. Lyssna på "Throne of Throrns" vid 05:41 och framåt och jämför sedan med "The Evil Has Landed" från förra plattan, vid 2:27. Det är exakt samma riff.
Nå, det där var bara lite kuriosa och inget som drar ner betyget för plattan ytterligare för min del, men det är ganska kul att Testament gör så gång på gång. För övrigt tycker jag att skivans sista låt är den sämsta, och den känns varken särskilt genomtänkt eller välskriven.
Så det slutliga omdömet om den här skivan blir att den är urvattnad och ojämn, med få bra låtar. Om de däremot hade fimpat de mest förglömliga låtarna och ersatt dem med snabba, välskrivna och aggressiva låtar (som är det Testament i regel är bra på) hade det kunnat bli en riktigt originell och minnesvärd skiva, nu är den bara en besvikelse.
Jag har verkligen försökt att gilla skivan, men redan där finns ett stort problem. Man ska inte behöva anstränga sig för att hitta vad som är bra och inte, det ska komma naturligt - som med True American Hate. Varje gång jag har lyckades lura mig själv att "jo men den här låten är väl rätt bra.." så blev jag påmind om hur otroligt mycket högre klass True American Hate håller.
Den låten sticker verkligen ut från de andra på plattan - och det känns billigt, att skriva en megahit, några originella och helt okej låtar, sen fylla ut med urvattnat och mediokert material. Kanske är Testament jättenöjda, det här kanske var exakt vad de ville uppnå? Kanske är det som sagt bara mig det är fel på, att jag hade väntat mig något annat och fick fel förväntningar, men det är å andra sidan inte särskilt svårt efter deras senaste skivor.
Så, finns det några låtar som jag kommer att bli sugen att lyssna på? Några riff som jag kommer att lära mig spela, något som för evigt har planterat sig i hjärnan? Tja, några få, och det är väl bättre än inget antar jag. Fortfarande, den svagaste skivan från Testament på många år.
I övrigt är plattans produktion extremt bra, och Hoglan gör självklart ett fantastiskt jobb. Andelen raka thrashkomp som Eric Peterson har tilldelat honom balanseras snyggt med originella Hoglan-komp och är som alltid en ren fröjd att lyssna på.
Ett rättvist sifferbetyg får bli 5/10
Tillägg: På samlarutgåvan av skivan finns även några covers med, men dessa är ganska förglömliga bortsett från "Animal Magnetism" (Scorpions). De känns slarviga och hafsiga, inte minst Gene Hoglans i vanliga fall så prickfria trumspel. Jag får känslan av att de i sista stund bestämde sig för att spela in några covers, och att han bara hade en liten stund på sig att repa in låtarna. Dessutom är det oförlåtligt att under några som helst omständigheter spela dubbelkaggar i en Iron Maiden-låt, vilket metaltrummisar annars gärna gör.
