måndag 22 oktober 2012

Att rulla en tårta

För någon vecka sedan fyllde min gode vän och bandkollega Per år. Då tänkte jag som så, att det kanske vore på sin plats att baka något tårtliknande åt vederbörande. Jag fick idén just samma onsdag som födelsedagen ägde rum, och då onsdagar är bokade för repning insåg jag att jag skulle ha begränsad tid efter jobbet innan jag skulle åka iväg till replokalen.

Så, vad hinner man baka på någon timme? Svaret är naturligtvis en rulltårta. Så då började jag fundera på hur jag skulle kunna göra rulltårtan lite festligare, dagen till ära. Jag är löjligt svag för kola, så jag bestämde mig att jag skulle baka in (!) kola på ett eller annat vis.

Efter lite tankeverksamhet tog jag beslutet att jag skulle göra en chokladrulltårta med fyllning av kokoskola, likt den som finns i CoCo. Jag har tidigare gjort en slags tårta baserad på den idén och lånade erfarenheter från den gången. Jag rotade fram ett recept på rulltårta som verkade lovande, modifierade det lite, och körde sedan igång.

Rulltårta

3 ägg
1,5 dl strösocker
1 tsk bakpulver
3 msk kakao

2 tsk vaniljsocker med äkta vanilj
0,75 dl vetemjöl


Kokoskola

2 burkar kondenserad mjölk
Kokosflingor (ca en påse)

Genomförande

- Vispa ägg och socker riktigt fluffigt med en elvisp.
- Sikta i alla torra ingredienser, t ex genom en finmaskig sil.
- Vispa försiktigt ihop allt till en jämn och fin smet, gärna med ballongvisp.
- Bred ut smeten på ett bakplåtsplapper i en långpanna.
- Grädda i 5 minuter, 250 °C i mitten av ugnen.
- Strö lite socker över kakan och lägg ett bakplåtspapper över den.
- Vänd på kakan.
- Dra försiktigt loss bakplåtspappret.

Medan kakan svalnar lite är det dags att göra kokoskolan:

- Häll den kondenserade mjölken i en tillräckligt stor kastrull.
- Koka försiktigt upp mjölken, tills det bubblar lite. Rör konstant, annars bränner den lätt fast i botten.
- Sjud ganska försiktigt och rör, hela tiden. Gärna med den slickepott av silikon, som tål värmen.
- När smeten har tjocknat något, tillsätt kokosflingor.
- Fortsätt att sjuda tills kolan har fått önskad konsistens och färg.

Här kommer vi till en smaksak. Jag lät kolan vara ganska ljus då jag siktade på ungefär samma konsistens och färg som just CoCo. Vid det här laget har kolan blivit ganska fast snarare än flytande, och går att forma. Prova konsistens och smak genom att lägga en liten boll av kola i ett glas med kallt vatten. När kolan har svalnat, kläm på den och smaka.

Det går säkert att låta kolan sjuda en stund till, så att den blir mer karamelliserad, men jag ville att kolan skulle vara lätt att fördela över kakan, som var väldigt mjuk och fluffig. Det gick bra, även om lagret av kola var snudd på för tjockt. En idé är att bara använda en burk kondenserad mjölk, eller möjligen 1,5 burkar.

En annan idé jag har är att dessutom smeta ut ett lager av smält choklad på kolan i det här skedet, låta den svalna något, och sen rulla ihop tårtan. Det får bli ett projekt i framtiden.

Nå, sen rullade jag ihop tårtan och lade den i kylskåpet. Den var väldigt mjuk och behövde stelna någon timme. Sen tog jag med mig tårtan till replokalen vilket var mycket uppskattat. Bevis finns här i form av SMS:

Per upptill, Fredrik nertill 

www.tårt.rull



onsdag 17 oktober 2012

Fyra låtar som låter lika

Jag har identifierat fyra låtar som låter ganska lika.

The Libertines – Time For Heroes

Lars Winnerbäck – Åt samma håll

Green Day – When I Come Around

http://www.youtube.com/watch?v=Z_9OGnmBTow (Introlåten till The Office US)

Tag hänsyn till olika tonarter. Jag har tänkt att jag ska försöka blogga lite mer positivt! T ex om saker jag faktiskt gillar, och inte bara om saker som jag stör mig på. Kanske vore något.

Det var allt!

söndag 14 oktober 2012

Dredd 3D

För något halvår sedan blev jag varse att det skulle komma en ny film om Judge Dredd. Jag hade egentligen ingen direkt relation till serietidningen och jag hade inte sett rullen från 1995 med Stallone, men jag var väl bekant med konceptet.

Rutinmässigt avfärdade jag den kommande filmen eftersom:

- Det är en film
- Den är gjord 2012
- Det är en actionfilm
- Det är en film som baseras på en serietidning

Vad skulle kunna lyckas liksom? Men, när filmens släppdatum började närma sig blev jag ändå lite måttligt intresserad och såg till min förvåning att recensionerna var helt okej. Nu brukar jag aldrig någonsin lita på recensioner eftersom recensenterna inte är jag själv, men det kan ändå ge en fingervisning. Särskilt om man läser vad de har att klaga på.

Jag läste ord som "våld" och "humorlöst" och kände en gnista av hopp tändas inom mig. Sen läste jag ord som "3D" och fick lite högre blodtryck. Nå, till slut kom jag överens med mig själv och några vänner att vi skulle se filmen på bio.

Vi vältrade oss iväg till Filmstaden Sergel salong 2 och jag plockade motvilligt på mig 3D-brillorna. Det var samma sak som vanligt. Jag har sett filmer i 3D två gånger tidigare, och den första gången var.. jag vill knappt erkänna det.. Avatar.

Om jag hade trott på Gud, vilket jag naturligtvis inte gör, hade jag kanske föreställt mig att jag skulle få svara för mina synder efter döden. Då hade den översta posten på listan solklart varit "betalat pengar för att se jordens sämsta film och bidragit till att göra filmvärlden lite lite sämre genom att fylla fickorna på James Cameron, en man som inte har gjort en bra film sen Terminator 2." Nå, istället syndar jag på som om det inte fanns någon morgondag.

Där väcktes mitt hat mot 3D-film, något som borde ha begravts på 50-talet. Det kan mycket väl vara så att det bara är mina ögon och min hjärna som är undermåliga och inte kan tillgodogöra sig den häftiga upplevelsen, men jag har otroligt svårt att fokusera. Hur fan ska man kunna titta på förgrunden, bakgrunden OCH texten samtidigt? Så fort jag fokuserar på något blir resten suddigt och sen ska ögonen vänja sig vid något nytt och så får jag ont i ögonen, och senare huvudet.

Dessutom tar effekten bort fokus både från handlingen och kameraarbetet. Jag tycker att det är så jävla respektlöst, som att ge kameramannen en fet pungspark och säga "fuck you ditt jävla arsel, ditt jobb är överskattat!" Eller, om det är en kamerakvinna, sparka henne hårt på tjejpungen eller vad nu tjejer har där.

Kameravinklar, skärpedjup och olika njutbara tekniker går helt förlorade i mina ögon när jag distraheras av den förbannade 3D-effekten. Nå, nog sagt om detta, det är faktiskt det enda jag ska klaga på i det här inlägget, tro det eller ej.

Att Dredd endast visas i 3D är otroligt synd, men utöver det så var filmen långt över förväntan. Riktigt bra och cool, faktiskt! Storyn var befriande simpel, utan en massa invecklade konflikter och konspirationer eller annat trams. Hellre en välgjord och enkel historia än en invecklad historia som snubblar över sig själv och inte levererar något annat än plotholes, menar jag (Inception).

Framför allt bjöd filmen på extremt mycket våld. Snyggt våld, vansinnigt mycket blod. Tioåringen i mig vaknade till liv och jag fick en känsla av hur det var att se barnförbjudna filmer som barn. Några saker som gjorde filmen ännu bättre var alla saker som INTE förekom i den:

- Ingen humor. Inga fjantiga one-liners, ingen comic relief, ingen rolig bikaraktär
- Inga jävla ungar
- Ingen jävla kärlekshistoria

Tänk, att det kan vara så lätt? Jag tänker mig ofta att dagens actionfilmer borde vara extremt bra. Jag älskade 80-talets action och vissa filmer i början av 90-talet. Det mesta med Arnold är guld, och inte minst Terminator samt Terminator 2, som inte bara är världens bästa actionfilmer utan även två av mina favoritfilmer någonsin.

Med dagens teknik och budget borde det vara lätt att göra fantastiska och hisnande filmer med skön action, men i stället blir det oftast totalt hjärndöd action för white trash. Det är synd.

Det Enda Ansiktsuttrycket
Det kanske skulle gå att argumentera mot att Judge Dredd har ett enda ansiktsuttryck i hela filmen, men det är absolut ingen nackdel. Han ska vara tuff och hård, och dessutom täcks 75% av hans ansikte av en hjälm så han kan endast spela med munnen. Karl Urban gör jobbet strålande och jag hoppas innerligt att vi får se flera uppföljare, det här var riktigt ljuvligt. 

Jag ger filmen 4/5 kroppar som har krossats mot asfalten.

tisdag 9 oktober 2012

Sagan om katten och taxin

Igår var det dags för mig att hämta hem det lilla djuret som har varit på semester hos Krille. Jag har ingen aning om det var en bra semester eller inte, men det var någon form av halvpensionat, tror jag. Med längtan kastade jag mig iväg och kände allt starkare att jag inte ville åka kollektivt hem.

Jag är sällan paranoid, men när jag reser med något så oberäkneligt som en katt i en bur känner jag alltid obehag. Tänk om jag tappar buren? Tänk om buren råkar gå upp? Tänk om någon knuffar mig? Tänk om någon tar katten? Tänk om katten rymmer, och dör? Sådana tankar klassar jag som "dryga", varför jag tog ett beslut att åka hem medelst taxi.

Det är otroligt sällan jag tycker att det är motiverat att betala för taxi, men i det här fallet kändes det väldigt fiffigt! Snabb resa hem, inget strul, ingen oro. Så, efter att ha bråkat in katten i buren försökte jag koppla bort hennes sedvanliga inne-i-buren-ångestskrik och ringde Taxi Stockholm.

Taxin dök snart upp och jag hoppade in. Efter ca två minuter hade vi tagit oss ner på Drottningholmsvägen. Jag vet inte riktigt hur tungt trafikerad den vägen är i vanliga fall, men den här dagen var det helt bedrövligt. "Varför i helvete åker man bil i Stockholm, det här är ju som ett dåligt skämt", tänkte jag och kände hur jag förvandlades till en mycket äldre gubbe än jag redan var.

Radion, trafikinfo. Tre bilar i en olycka på Essingeleden för tio minuter sen. Vad är oddsen?

Jag kände snabbt hur jag byggde upp en präktig rage och kunde verkligen sympatisera med Michael Douglas i Falling Down. Bilkön kändes oändligt lång och jag visste att vi hade Tranebergsbron en bit framför oss, och att den säkerligen var fylld med oändligt många bilar.

Taxichaffisen ba, "aj fan..."

Skräpet ba, "MJAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAU!!"

Själv försökte jag mest att avvärja en hjärnblödning. Nå, vi torskade kanske en halvtimme på detta, men chaffisen tog en alternativ väg på något vis, så vi slapp undan det värsta. Däremot åkte han inte över Västerbron utan över Lilla Essingen. "Jag tror det går snabbare!"

Trots att jag visste att det skulle ta betydligt längre tid sket jag i att säga något. Däremot straffade jag gubben genom att ge honom noll kronor i dricks efter färdens slut. Jag hatar det där hemska ögonblicket när man får knappa in valfritt belopp själv, t ex på restauranger, eftersom jag är nitiskt emot att lämna dricks i alla situationer. I synnerhet när vederbörande smärtsamt tydligt ser att jag inte ger en spänn extra.

Nå, slutet blev gott och jag var 462 kr fattigare men en katt rikare! Jag släppte in katten i lägenheten och hon passade på att ta betäckning under sängen i ett par timmar. Sen ansåg hon tydligen att kusten var klar och förvandlades som genom ett trollslag från vettskrämd till gamla vanliga Skräpet :)

Det kändes underbart att hon kurrade som vanligt när jag klappade henne, och att hon tryckte sin lilla rosa näsa mot mitt öra när jag lyssnade på hennes knorrande ljud. Nu är Skräpet hemma igen.