torsdag 7 februari 2013

Mat och andra grejer man kan äta

Jag har den senaste tiden kommit till insikt angående vissa saker. Det får vara nog för min del med billigt skitkött. Okej, jag har redan dragit ner väldigt mycket på sånt de senaste månaderna, men jag har inte gjort så mycket åt min kycklingkonsumtion. Jag gillar kyckling väldigt mycket, men inte till vilket pris som helst.

Alla vet hur djur behandlas i köttindustrin men de flesta blundar för det eller bry sig bara inte, vilket även har gällt mig. Jag har dock inga ambitioner att bli vegeterian, och inget intresse av det heller, även om jag numera äter mestadels vegetariskt. Det blir lätt så när man har en partner som är veg.

Så, jag känner att det minsta jag kan göra är att i största möjliga mån enbart köpa KRAV-märkt kött om jag nu ska käka det. Tydligen finns det bara en enda KRAV-märkt kyckling i Sverige och det är den från Bosarp:

http://www.bosarpkyckling.se/

Jag har inte provat den än, men det ska bli väldigt spännande. Om inte hönsen kan få leva ett okej liv och promenera lite fritt, och om inte grisarna har rätt att rulla runt i leran och böka som svin får det fan vara. Däremot ser jag inget fel i själva principen att föda upp djuren för slakt, och så var det med den saken.

Så, det var bara en introduktion till min historia om vad som hände mig idag! Jag gick in på Ica i Liljeholmen för att handla lite. När jag kom till mejeriavdelningen tänkte jag att det kanske vore värt att köpa KRAV-märkt mjölk också, så jag fingrade lite försynt på ett paket mjölk av märket Hjordnära.

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur någon pratar med mig och jag blir spontant lite irriterad, så jag vänder mig om och tar av mig hörlurarna. Där står en glad gubbe som berättar att han är mjölkbonde.

"Det där är mjölk från min gård!" sa gubben och log. Jag smälte direkt och kände att, okej, det här är uppenbarligen rätt mjölk. Det visade sig att han körde en liten provsmakning och demonstration av hans produkter den dagen, så vi pratade lite om hans gård.

Han berättade att mjölken får färdas mycket kortare sträckor än vanlig mjölk vilket påverkar fettmolekylerna and what not, och att deras gräddfil tillverkas på samma sätt som man gjorde filbunke förr. Sen ursäktade han sig lite för att han hade pratat så länge, men det var jag ju bara tacksam för. Så tacksam att jag köpte ett paket yoghurt av samma märke!

Som pricken över i fick jag två rabattkuponger av gubben så det blev ändå ganska billigt. Glad i hågen spatserade jag vidare in i butiken tills jag kom till köttavdelningen. Jag hade inga planer på att köpa kött, men  en disk med provsmakning fångade mitt intresse.

Där stod en kvinna som representerade Nibble Gårdsgris och jag petade glatt i mig en liten bit fläskkarré. Som på beställning hade hon även broschyrer om gården och verksamheten och vi pratade en liten stund om varumärket.

Det var helt perfekt, och även om jag inte har kollat upp Nibble än så kändes det väldigt trevligt att se att det finns många alternativ på mitt lokala Ica, med en hel del KRAV-märkt och förhoppningsvis, relativt "schysst" kött. Så över huvud taget var det ett väldigt upplyftande besök som gjorde mig väldigt intresserad och peppad.

Snacka om att direkt marknadsföring funkar ibland. Häpp!

onsdag 6 februari 2013

Django

OK, det är dags för en liten jämförelse mellan Tarantinos nya film Django Unchained och filmen Django från 1966. Jag såg Django Unchained på bio och jag var inte imponerad. Det kanske är så att filmen hade någon djup mening och var fylld av liknelser eller metaforer som jag missade, och låt gå då, då är jag väl bara korkad. 

Antingen det, eller så var filmen bara inte särskilt bra. Ett tredje alternativ kan vara att jag har usel smak. Nåväl, jag tyckte att filmen började intressant och byggde upp en bra stämning, men lyckades aldrig leverera. När jag ser en film sitter jag alltid och tänker mycket, och försöker ställa in mig i rätt läge.

Hur är det tänkt att jag ska reagera? Vad ska jag känna? Ska jag känna någonting alls? Ska filmen vara rolig? Ska filmen vara chockerande? Tänkvärd? Otäck? Spännande? Intressant? Ska den skildra verkligheten och kännas genuin och trovärdig?

Tills jag har fått grepp om filmen är det vad jag sitter och tänker på, och när jag såg Django Unchained kom jag aldrig fram till någonting alls. Det är ett mycket dåligt tecken, och det gjorde att hela filmen kändes totalt meningslös.

Var tanken att chocka tittaren genom att visa hur fruktansvärt och vidrigt slaveriet i USA var under den här tiden? Det visste jag redan, och framför allt behöver jag inte en film på närmare tre timmar för att berätta det för mig, med en massa vaddering i form av långa monologer.

Några gånger skrattade man, några gånger vred man sig, men det var inte mer än så. Tre timmars "meh", var min upplevelse. Var hela filmen bara tänkt att vara en hyllning till gamla spagettiwesternfilmer och blaxploitation från 60- och 70-talet? I så fall var det inte särskilt lyckat utan bara långtråkigt.

Filmen hade tjänat på att vara minst en timme kortare och ha högre tempo, och om den dessutom hade haft en mer utpräglad 70-talskänsla hade den nog varit en väldigt "skön rulle", i stil med Machete eller Planet Terror, om det nu var exploitationkänslan som var poängen.

Ser ni ett mönster i det jag skriver? Jag KAN verkligen inte få något grepp om filmen. Stundtals förekom några obehagliga och våldsamma scener, men filmen var absolut ingen orgie i våld och gore, om nu det var poängen.

Dessutom tycker jag att filmen hade samma problem som Inglorious Basterds, och det är att Tarantino hittar billiga måltavlor. I Inglorious Basterds dödades nazister till höger och vänster eftersom alla hatar nazister. Då blir de enkla måltavlor för publikens hat och det känns rättfärdigat att de dör på brutala sätt.

Samma sak i Django Unchained, men nu gällde det rasister och slavhandlare. Var meningen med filmen att vi som tittare skulle bygga upp ett hat mot rasisterna för att sedan frossa i att de blir skjutna och sprängda i bitar? Det känns lika billigt som när man använder terrorister som måltavlor i actionfilmer för att berättiga dödandet.

Kanske hade inte filmen något särskilt djupt budskap eller syfte alls, utan skulle bara vara en underhållande rulle. Då var den ett totalt misslyckande, eftersom storyn var på tok för tunn för att kännas särskilt underhållande i TRE TIMMAR. Det ska få saker som rättfärdigar en så lång film, och en av de sakerna är inte en tunn och ointressant story med långa monologer. Leonardo DiCaprios pinsamma överspel hjälper inte heller till. 

Förvirrat och meningslöst, och jag tycker att ett rättvist betyg till Django Unchained kan vara 2/5. Då hade jag oerhört mycket större behållning av att se Django från 1966, som har inspirerat Tarantino. Storyn är mycket simpel:

En man drar omkring på en likkista (tufft) och räddar en ung kvinna som har blivit tillfångatagen av ett gäng. Gänget leds av en taskig major som dessutom bär ansvaret för Djangos frus död sedan tidigare, och Django tar med kvinnan till en by där han gör en deal med några mexikaner som av en händelse krigar mot majoren och hans gäng.

Filmen tar upp enkla och klassiska teman som hämnd och kärlek, men även människans hänsynslöshet, barbari och rasism. Den är mycket brutal och har en väldigt härlig känsla genom hela filmen. Då kan man enkelt se vad som inspirerade Tarantino eftersom det är genomgående teman även i Django Unchained, även om den senare filmen är oändligt mycket sämre och mer ointressant.

Django är rakt på sak och det känns helt omotiverat att göra en ny film med ett liknande tema. Särskilt om den filmen är, som sagt, tre timmar lång. Django Unchained tillför inte någonting. Att det bästa i Django Unchained är att man har återanvänt temasången från Django säger det mesta:

http://www.youtube.com/watch?v=4_OiUURbYlQ