Django

OK, det är dags för en liten jämförelse mellan Tarantinos nya film Django Unchained och filmen Django från 1966. Jag såg Django Unchained på bio och jag var inte imponerad. Det kanske är så att filmen hade någon djup mening och var fylld av liknelser eller metaforer som jag missade, och låt gå då, då är jag väl bara korkad. 

Antingen det, eller så var filmen bara inte särskilt bra. Ett tredje alternativ kan vara att jag har usel smak. Nåväl, jag tyckte att filmen började intressant och byggde upp en bra stämning, men lyckades aldrig leverera. När jag ser en film sitter jag alltid och tänker mycket, och försöker ställa in mig i rätt läge.

Hur är det tänkt att jag ska reagera? Vad ska jag känna? Ska jag känna någonting alls? Ska filmen vara rolig? Ska filmen vara chockerande? Tänkvärd? Otäck? Spännande? Intressant? Ska den skildra verkligheten och kännas genuin och trovärdig?

Tills jag har fått grepp om filmen är det vad jag sitter och tänker på, och när jag såg Django Unchained kom jag aldrig fram till någonting alls. Det är ett mycket dåligt tecken, och det gjorde att hela filmen kändes totalt meningslös.

Var tanken att chocka tittaren genom att visa hur fruktansvärt och vidrigt slaveriet i USA var under den här tiden? Det visste jag redan, och framför allt behöver jag inte en film på närmare tre timmar för att berätta det för mig, med en massa vaddering i form av långa monologer.

Några gånger skrattade man, några gånger vred man sig, men det var inte mer än så. Tre timmars "meh", var min upplevelse. Var hela filmen bara tänkt att vara en hyllning till gamla spagettiwesternfilmer och blaxploitation från 60- och 70-talet? I så fall var det inte särskilt lyckat utan bara långtråkigt.

Filmen hade tjänat på att vara minst en timme kortare och ha högre tempo, och om den dessutom hade haft en mer utpräglad 70-talskänsla hade den nog varit en väldigt "skön rulle", i stil med Machete eller Planet Terror, om det nu var exploitationkänslan som var poängen.

Ser ni ett mönster i det jag skriver? Jag KAN verkligen inte få något grepp om filmen. Stundtals förekom några obehagliga och våldsamma scener, men filmen var absolut ingen orgie i våld och gore, om nu det var poängen.

Dessutom tycker jag att filmen hade samma problem som Inglorious Basterds, och det är att Tarantino hittar billiga måltavlor. I Inglorious Basterds dödades nazister till höger och vänster eftersom alla hatar nazister. Då blir de enkla måltavlor för publikens hat och det känns rättfärdigat att de dör på brutala sätt.

Samma sak i Django Unchained, men nu gällde det rasister och slavhandlare. Var meningen med filmen att vi som tittare skulle bygga upp ett hat mot rasisterna för att sedan frossa i att de blir skjutna och sprängda i bitar? Det känns lika billigt som när man använder terrorister som måltavlor i actionfilmer för att berättiga dödandet.

Kanske hade inte filmen något särskilt djupt budskap eller syfte alls, utan skulle bara vara en underhållande rulle. Då var den ett totalt misslyckande, eftersom storyn var på tok för tunn för att kännas särskilt underhållande i TRE TIMMAR. Det ska få saker som rättfärdigar en så lång film, och en av de sakerna är inte en tunn och ointressant story med långa monologer. Leonardo DiCaprios pinsamma överspel hjälper inte heller till. 

Förvirrat och meningslöst, och jag tycker att ett rättvist betyg till Django Unchained kan vara 2/5. Då hade jag oerhört mycket större behållning av att se Django från 1966, som har inspirerat Tarantino. Storyn är mycket simpel:

En man drar omkring på en likkista (tufft) och räddar en ung kvinna som har blivit tillfångatagen av ett gäng. Gänget leds av en taskig major som dessutom bär ansvaret för Djangos frus död sedan tidigare, och Django tar med kvinnan till en by där han gör en deal med några mexikaner som av en händelse krigar mot majoren och hans gäng.

Filmen tar upp enkla och klassiska teman som hämnd och kärlek, men även människans hänsynslöshet, barbari och rasism. Den är mycket brutal och har en väldigt härlig känsla genom hela filmen. Då kan man enkelt se vad som inspirerade Tarantino eftersom det är genomgående teman även i Django Unchained, även om den senare filmen är oändligt mycket sämre och mer ointressant.

Django är rakt på sak och det känns helt omotiverat att göra en ny film med ett liknande tema. Särskilt om den filmen är, som sagt, tre timmar lång. Django Unchained tillför inte någonting. Att det bästa i Django Unchained är att man har återanvänt temasången från Django säger det mesta:

http://www.youtube.com/watch?v=4_OiUURbYlQ