Sagan om katten och taxin

Igår var det dags för mig att hämta hem det lilla djuret som har varit på semester hos Krille. Jag har ingen aning om det var en bra semester eller inte, men det var någon form av halvpensionat, tror jag. Med längtan kastade jag mig iväg och kände allt starkare att jag inte ville åka kollektivt hem.

Jag är sällan paranoid, men när jag reser med något så oberäkneligt som en katt i en bur känner jag alltid obehag. Tänk om jag tappar buren? Tänk om buren råkar gå upp? Tänk om någon knuffar mig? Tänk om någon tar katten? Tänk om katten rymmer, och dör? Sådana tankar klassar jag som "dryga", varför jag tog ett beslut att åka hem medelst taxi.

Det är otroligt sällan jag tycker att det är motiverat att betala för taxi, men i det här fallet kändes det väldigt fiffigt! Snabb resa hem, inget strul, ingen oro. Så, efter att ha bråkat in katten i buren försökte jag koppla bort hennes sedvanliga inne-i-buren-ångestskrik och ringde Taxi Stockholm.

Taxin dök snart upp och jag hoppade in. Efter ca två minuter hade vi tagit oss ner på Drottningholmsvägen. Jag vet inte riktigt hur tungt trafikerad den vägen är i vanliga fall, men den här dagen var det helt bedrövligt. "Varför i helvete åker man bil i Stockholm, det här är ju som ett dåligt skämt", tänkte jag och kände hur jag förvandlades till en mycket äldre gubbe än jag redan var.

Radion, trafikinfo. Tre bilar i en olycka på Essingeleden för tio minuter sen. Vad är oddsen?

Jag kände snabbt hur jag byggde upp en präktig rage och kunde verkligen sympatisera med Michael Douglas i Falling Down. Bilkön kändes oändligt lång och jag visste att vi hade Tranebergsbron en bit framför oss, och att den säkerligen var fylld med oändligt många bilar.

Taxichaffisen ba, "aj fan..."

Skräpet ba, "MJAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAU!!"

Själv försökte jag mest att avvärja en hjärnblödning. Nå, vi torskade kanske en halvtimme på detta, men chaffisen tog en alternativ väg på något vis, så vi slapp undan det värsta. Däremot åkte han inte över Västerbron utan över Lilla Essingen. "Jag tror det går snabbare!"

Trots att jag visste att det skulle ta betydligt längre tid sket jag i att säga något. Däremot straffade jag gubben genom att ge honom noll kronor i dricks efter färdens slut. Jag hatar det där hemska ögonblicket när man får knappa in valfritt belopp själv, t ex på restauranger, eftersom jag är nitiskt emot att lämna dricks i alla situationer. I synnerhet när vederbörande smärtsamt tydligt ser att jag inte ger en spänn extra.

Nå, slutet blev gott och jag var 462 kr fattigare men en katt rikare! Jag släppte in katten i lägenheten och hon passade på att ta betäckning under sängen i ett par timmar. Sen ansåg hon tydligen att kusten var klar och förvandlades som genom ett trollslag från vettskrämd till gamla vanliga Skräpet :)

Det kändes underbart att hon kurrade som vanligt när jag klappade henne, och att hon tryckte sin lilla rosa näsa mot mitt öra när jag lyssnade på hennes knorrande ljud. Nu är Skräpet hemma igen.